Aftonbladet – 8 september 1870, sida 2

Min Gud! Grefven är sårad! Åh, det är endast en obetydlig skråma! — men, se här, fröken Lilian, murgrönsrankan, — vill ni emottaga den? Tacko, deras ögon möttes. Steg och röster hördes i detsamma, som närmade sig. Men, min Gud, se hur blodet strömmar,, utropade Lilian förskräckt. Åh, det är ju ingenting alls,, sade han i det han vecklade upp rockärmen och blottade ett långt djupt sår, jag måste endast försöka att hämma blodet, och han drog upp sin näsduk, vill fröken bjelpa mig? Den är ej tillräcklig, sade hon i det hon tog fram sin, se här, låt mig lägga denna närmast, så kunna vi sedan binda den andra hårdt omkring.n Bandaget lyckades för ögonblicket. Tack, fröken Lilian. Men i bimlens namn hvad har händt, bästa grefve?, utropade friherrinnan, som tillika med kammarjunkaren P., fröken Nordenspetz och en del af sällskapet, närmade sig. Kronsköld omtalade nu förloppet. Men på hvad sätt blef grefven egentligen sårad ? frågade friherrinnan, sedan han slutat sin berättelse. Jag hade spännt upp båda bladen på min dubbelknif och satt dem fast i trädet, under det jag sträckte mig efter en murgrönsranka, som jag visserligen redan skurit af, men som fastnat i de öfre grenarne; när så grenen brast och jag hastigt fattade tag i en annan, kom jag att stöta till knifven, som lossnade och rispade upp armen Det var då för väl att grefven fick tag uti den andra grenen; tänk, annars bade ju EN störtat ned i hafvet; hu så rysligt! säde frilörrinnan,