Aftonbladet – 7 september 1870, sida 3

TOCR privata oRcKLOf. MHcla GIIRCISGLUNt:Ilen öfveriomnas till tyska kommissarier. :ISedan ställes i sitt nuvarande skick till preussiska konungens disposition senast I deu 2 Sept. på aftonen. IBLANDADE ÄMNEN. Eristina Nilsson lär i medlet af SeptemIber anlända till Newyork.. För att från landsmännens sida bereda sångerskan ett hjertligt mottagande, hafva delegerade från Gustaf Adolfs-församlingen i Newyork och alla andra svenska föreningar i Newyork och Brooklyn organiserat sig till en komit6, för att förbereda en hyllningsfestlighet åt Kristina Nilsson, berättar Skandin. Post. Komiten har beslutit att tillställa ett stort fackeltåg med serenad, hvarvid svenska sångföreningen i Newyork kommer att uppträda med några valda sånger. Komiten höll nyligen ett möte i hrr Westbergs Jonassons restaurationslokal M 5 Clinton Place, nära Broadway. Subskriptionslistor utdelas för att medelst frivilliga gåfvor få en tillräcklig fond för musik, facklor, lyktor, transparenter, en vagn med hvitklädda unga damer o. 8. V. — En preussisk spions arkebusering. Vi ha omtalat att en person vid namn Carl Harth, som uppgesf sig vara preussisk officer, blifvit arresterad den 12 Aug. i Gien, misstänkt för a t vara preussisk spion. — Krigsrätten har dömt denne person till döden, sedan han erkänt sig skyldig och att han hade medbrottslingar i Loiret och i Paris. Figaro omtalar arkebuseringen, som egde rum lördags morse å cour des grenadiers i Militärekolan vid f. d Marsfältet. — Klockan half 3 på morgonen infann sig pastor Rouville (Harth var protestant) i fängelset och underrättade fången om att hans sista stund nalkades. Harth mottog lugnt underrättelsen härom. Jag väntade det, svarade han, och jag är beredd att dö som en man.. Han begärde skrifsaker och han skref sitt testamente samt två långa afskedsbref till sin familj, hvilka pastorn åtog sig att befordra till adressaterna. Han erbjöds att intaga någon föda, men han afslog detta, ban rökade blott några cigaretter. Med resignation afhörde han prestens tröstande ord. Klockan strax efter 5 steg han upp i en cellvagn, åtföljd af pastorn och två gensdarmer; vagnen eskorterades af tio ridande gensdarmer och kördes till Militärskolan. En annan vagn följde efter, deri fängelsedirektören och en polissergeant sutto, slutligen kom en kärra, på hvilken en likkista forslades. På den bestämda gården i Militärskolan höll sig arkebuseringsplutonen färdig, den bestod af två sergeanter, fyra korporaler och sex soldater af 42:a linieregementet, kommenderade af en officer. Några äldre officerare voro äfven kommenderade att öfvervara exekutionen. På krigsrättens vägnar var en kapten af Parisergardet närvarande och äfven två läkare. Spalier bildades af detachementer af kyrassierer, lancierer och gardesgrenadierer, klädda i parad och försedda med vapen. Några minuter före kl. 6 anlände cellvagnen och Harth steg ur. Han var blek och syntes mycket exalterad. Knappt hade han stigit ur förr än han kommenderade: Pluton, eld! Jag är icke rädd! Gif eld! En gensdarm gick fram till honom för att bakbinda hans bänder. Nej, det vill jag inte, skrek han, jag vill dö med mina händer fria! Pastor Rouville föreställde honom att han måste underkasta sig denna formalitet och han lät bakbinda sig. Han ville behålla sin hatt på hufvudet, men man tog den af honom. Gardesgrenadierernas trummor rördes. Krigsrättens auditör uppläste dödsdomen. Harth hörde uppmärksart å, skarpt fixerande med sina blå ögon auditören. an ville tala, men trumslag förtogo ljuden af hans röst. Man band en bindel för hans ögon och tvingade honom, trots hans motstånd, att falla på knä. Jag vill se döden i ögonen, sade han, och stå upprätt inför fransmän. astorn, som fortfarande uppmanade honom till undergifvenhet, drog sig åt sidan... officern gjorde ett tecken med sabeln... tolf skott lossades på en gång... kulorna träf:ade Harth i högra sidan af bröstet. I samma ögonblick slog klockan 6 i Militärskolans torn. Harth föll framåt på venstra sidan, han hade dött ögonblickligt. Kroppen lades genast i likkistan och de tio gensdarmerna, som åtföljt den lifdömde, eskorterade liket till kyrkogården Montparnasse. Några minuter derefter hade Militärskolan återtagit sitt vanliga utseende och de få personer, som så tidigt på morgonen passerade der förbi, kunde ej ana, att der så nyss krigslagen kräft ett offer. — Marseillaisen och Rachel. Hur förklara, att man ej längre sjunger Marseillaisen i Paris, frågar Louis Urbach i sitt senaste bref från Paris till Indkpendance, nu då det är nödvändigare än någonsin att den Son es? Hur kommer det sig, att detta brinnande kol ej längre bränner läpparne, då läpparne mer än förr ha behof af att utstöta skri af smärta? Det är kanske derför, att i Marseillaisen ligger en triumfsång under upprorssången; Frankrike har ej ännu revancherat sig nog för de första motgångarne för att våga ånyo sjunga den heliga hymnen. Men Marseillaisen är ju dock en invasionssång! Alla artister i Paris, som upplifvat de dramatiska representationerna med Marseillaisen, hafva kämpat mot minnet af mademoiselle Rachel utan att de kunnat utplåna detta. Apropos Rachel rinner mig just i minnet en anekdot, som i dubbelt hänseende har sin actualit. Det var mellan Metz och Nancy, nära Pont-åMousson, just på de vägar som nu trampas af våra armöer och af fiendens. Rachel var ute på konstresa i provinserna och hon åkte i en diligence, som hon inköpt, till alla de platser der man kunde gifva representationer. Lorraine hade hon under sina ferier genomströfvat och folket der var mycket belåtet med besöken. En dag, nära Pont-å-Mousson, blefvo hästarne för diligencen skrämda och de skenade. Hennes dramatiska trupp blef utom sig af förskräckelse. Jag vet icke om Theramene mottog så lifligt intryck af åsynen af de ostyriga kamparne att denna realistiska episod sedan blef beskrifven i episk stil. Lyckligtvis kom en hop konskriberade marscherande från motsatt håll. Våra soldater störtade fram mot hästarne och lyckades, ej utan ansträngning, få dem att stanna. Rachel steg ur, tog fram sin famösa plånbok och bjöd dem firickSp ngar. De konskriberade afböjde helt artigt erl judandet. Rachel ville emellertid gitva någon ersättning åt sina räddare, men huru? Hastigt sade hon till dem: Men den här belöniogen viljen I väl dock ej neka att mottaga? Och hon började nu uppstämma Marseillaisen med ännu mer lif än hon gjort det på Theåtre Frangais. Det var en kuriös scen för de konskriberade, som blefvo alldeles galna af entusiasm, der de stodo kring den tragiska artisten, gom sjöng på landsvägen. Man har slagits, man skall slåss på denna väg. Måtte något af den patriotiska ton, med hvilken artisten sjöng, ävnu vibrera i luften och sänka sig ned i de stridandes bröst! — Enorm tapfer,. Efter striderna vid Wissembourg och Wört uppvaktade hertigen af Sachsen-Meiningen sin hertiginna med ett telegram, som vi, på det att intet af dess ursprungliga bouquet må gå förloradt, återge på originalspråket: Massenhafte Gefangene! Bernhard (hans son) und wir Alle unverletze. Bernhard enorm tapfer, Bernhard war höllisch im Feuer und ist vom Regimentskommendanten ausserordentlich gelobt worden : — Uhlaner och afrikanska jägare. I LEtoile belge berättas följande lilla episod från en resa