Aftonbladet – 5 september 1870, sida 2

STOCKHOLM den 5 Sept, Den i lördags hitkomna underrättelsen om I. len katastrof, som dagen förut hade inträfat i Frankrike, framkallade här den djupate och smärtsammaste sensation. Det var om om en stor olycka omedelbart drabbat ss sjelfva. Representationen å kongl. dra-l natiska teatern inställdes; mycket folk bölade på aftonen å offentliga platser, men alla vuro en prägel af vemod och dysterhet; äfven bekanta personer tilltalade hvarandra, besärande och gifvande bekräftelse på den sorgiga nyheten, och uttalade tillsammans sina ,ekymmer för Europas politiska framtid. Från Kungsträdgården hördes marseljäsens toner, och om de också icke framkallade högjudda och stormande utbrott af entusiasm, så rörde sig dock i mångtusende bröst här, såsom öfverallt i Skandinavien, starka sympatier och varma önskningar, som kortast kunna yttryckas med ett från bjertats djup silende: Lefve Frankrike! Gud bevare Frankrike! Ännu är striden icke utkämpad; ännu är Gudskelof Frankrike icke krossadt. Kriget blir nu å franska sidan ett folkkrig, der det ligger i klar dag för hvar och en att det väller att kämpa icke för en dynasti eller för den militäriska äran, utan för Frankrikes existens såsom verkligen sjelfständig stat. Det är denna existens, som pu på allvar är hotad. Vi skola nu få se, huru Preussens officiella och halofficiella organer komma att byta om språk. Då det förut hetat, att det var den franska ciesarismen, med dess för Tyskland förment vådliga tendenser, man bekämpade och att första och vigtigaste vilkoret r en uppgörelse emellan Preussen och Frankrike låge i den napoleonska dynastiens aflägsnande, skall man nu utan tvifvel få höra, att Napoleons fall iexze betyder någonting annat än för så vidt det utgör en storartad ingrediens i den preussiska triumfen. Nu skall det utan tvifvel komma att talas vidt och bredt derom, att Napoleon III dock i det hela var en ganska hygglig och oskadlig regent, men att det är den franska pöbeln, som genom sin oro och sin törst efter gloire drifvit honom till krig och att derföre denna pöbel, d. v. s. franska folket, måste i grund kufvas och för framtiden göras Oskadlig. Preussen vill skaffa sig och Europa garantier — så har det allt sedan krigets utbrott yttrats — för freden i Europa, det vill med andra ord säga, ett sådant tillstånd, under hvilket det icke kan falla någon makt in att verksamt korsa den bismarckska politikens vidtsväfvande planer. Hvaruti skulle dessa garantier bestå? Det har talats mycket i den tyska pressen om ett definitivt annekterande af Elsass och Lothringen, naturligtvis utan att förut på ringaste sätt höra dessa länders inbyggare, som hysa ett dödligt hat mot preussarne. Men kan man inbilla sig, att hr v. Bismarck i en sådan styckning af Fraukrike skulle se tillräckliga garantier för det europeiska tillstånd som ban vill skapa? Frankrike skulle äfven efter bortryckandet af Elsass och Lothringen bli en stormakt med 36 millioner invånare. En sådan stat skulle aldrig glömma den oförrätt hon lidit, den skymf hon fått utstå, utan skulle rikta alla sina bemödanden och ansträngnidgar på hämd och återeröfring. Det blir derföre ur den bismarckska synpuakten nödvändigt att alldeles i grund försvaga denna stat, att förstöra nationaltörmögenheten, pålägga den oerhörda kontributioner, förlägga starka besättningar i hufvudstaden och de vigtigaste fästningarne, annektera den franska flottan, allt åtgärder, hvarigenom Frankrikes sjelfständighet de facto vore upphäfd och det oaktadt sin folkmängd sjönke ned till samma rang och samma ståndpunkt af försvunnen storhet som Spanien. Till och med under sådana förhållanden skulle de lidna förödmjukelserna, då det gäller en nation sådan som den franska, mera innebära anmaningar att samla alla krafter och koncentrera hela den nationella lifsverksamheten för en blifvande kamp mot landets afskydde fiende och förtryckare, än de innebure några fredsgarantier. Då en och annan sydtysk demokratisk tidning, liksom äfven den ena af de båda svenska tidningar, som tagit Preussens parti, inbillar sig att Preussen verkligen endast vill ha moraliska garantier emot napoleonisk eröfringssjuka, så skola de snart Di tagna ur sina illusioner. Bort med Napoleon, bort med hans dynasti och med hela hans korrumperade och korrumperande anhang! har det ropats från den preussiska sidan, och man har med dessa utrop fångat många af Tysklands demokrater, äfven i de landsdelar, som allt hittills velat sätta Bismarck och preusseriet i litan jan. Nå väl! Nu är Napoleon borta och republiken på väg att proklameras. Det skall nu bli intressant att se, om konung Wilhelm Eröfraren, hvilken redan som arfprins och sedermera under hela sin regeriog proklamerat det såsom sin uppgift att bekämpa revolutionens hydra, skall betrakta republikens proklamerande såsom en fredsgaranti. Ligger felet, att vara genanta och obehagliga för Tyskland, i den franska nationens karaktär och väsen, då kan en förändring i styrelsesätt eller i dynasti icke omskapa fransmännen; då skola de rycka med sig sina ledare, de iså vara republikanska presidenter eller orleanska prinsar. Till och med den mest fredsälskande af alla Frankrikes reSo ro oo 2 To oa IA TQAAN fa nr