Aftonbladet – 2 september 1870, sida 2

dig, att dessa oupphörliga tillstä d nöjen äro mig en riktig plåga; jag vet mye ket väl att jag är tyst och tråkig, det har mamma sagt så många gånger, när hon varit ond på mig, och att det således ej kan vara roligt för någon att tala med mig, och när då mamma bråkar och vill att jag skall, liksom du, vara jemt omgifven af kavaljerer, och att jag skall föra en lätt och glad konversation, då känner jag mig verkligen så olycklig, att jag Önskar mig vara i min papegojas ställe, hvilken åtminstone får stanna bemma i sin bur. — Jag har ju aldrig någon gång varit borta; som jag inte sedan fått bannor af mamma, Där jag kommit hem, för att jag ej talat nog; ej skrattat nog, och varit nog glad; jag skulle bestämdt vara mycket bättre om mamma inte vore med, ty nu vet jag att hon observerar mig i hvarje minut, och då är det mig omöjligt att säga ett enda ord, och den stackars flickan Iutade sig intill Lilian, tårarne runno sakta utför hennes kinder. Min lilla Ciothilde,, sade Lilian och smekte henne ömt, inte bör du taga det så illa; du vet ju, att det är tants lynne och att hon säger mycket, när hon är häftig, som hon annars inte skulle sagt, och kanske ångrar... Ack, du förstår mig inte, afbröt henne Clothilde, minte är det bara derföre att mamma förebrär mig, som jag är ledsen, men. .. En betjent inkom i detsamma och anmälde: Löjtnant Lindenbjelm och löjtnant von Stern, fråga om friherrinnan tager emot? Fråga tant hon är nere i matsalen. Ser du, löjtnant von Stern tycker jag ej omp,, hviskade Olothilde hastigt, jag är rädd för honom. Den ende jag tycker det är ro