sonlig regering och främmande invasion. Men äfven det lider brist på initiativ; det villingenting göra utan bourgeoisien, ingenting utan de deputerade af venstern, af hvilka det väntar lystringsordet, samt förebrår, ehuru sjelf overksamt, dem deras overksamhet. Vore folket fritt, skulle det strida som ett lejon mot den utländske fienden, men nedböjdt un-: der kejsarrikets sbirrers casse-tåtes, känner det sig modlöst. Hvad gagnar det till — heter det — att strida för en regering, som, i fall hon i morgon segrar, i öfvermorgon kastar oss i fängelse eller skickar oss till Cayenne? Provinsen slutligen sönderfaller i två väl åtskilda fraktioner, stadsoch landtbefolkningen. I städerna lågar patriotisk eld: Ut med preussarne, ned med kejsardömet! Hit med vapen! Der går bourgeoisien hand i hand med arbetarne. Men på rama landsbygden tillställer regeringen en olycksbringande agitation. Man förespeglar bönderna, att kejsaren lockat preussarne så långt in i landet blott för att så mycket grandligare kunna tillintetgöra dem, och att blott de röde äro skulden till, att han icke redan slagit ihjäl alla de der preussarne. Derföre brusa alla dessa stackars förfäade upp och vråla: Död åt republikanerna! och om en hederlig menniska vägrar vara med om att ropa: Vive Empåreur! så kasta de sig på honom och bränna honom lifs lefvande, såsom det hände för några dagar sedan på årsmarknaden i en liten stad i Dordogne.