löjtnant Felix, du, som dansade första valsen med den gåsen? Ja, hvad skulle jag göra, svarade v. Stern förargad, jag kunde ju inte få dansa den med tröken Lilian, och då bjöd jag i stället upp Clothilde, för att åtminstone ha den trösten, att jag har gjort söta mamma mig evigt förbunden., Hvad tusan är det jag ser? utropade Feix plötsligt och satte lorgnetten i ögat, bedraga mig mina ögon eller är det inte Kronsköld; som dansar der med fröken Lilian? tivad i all verlden går det åt honom ? Uch se hur lifvad han ser ut! fortsatte löjtnant v. Stern, man kan ju knappast känna igen honom. Ett sorl af beundran gick genom salen. Hvilket vackert par! hviskades öfverallt. Och de erbjödo i sanning en skön anblick der de flögo fram tillsammans i valsen; den mörke, ståtlige mannen, som med sin arm omslöt den ljufva, fina flickan, som mera liknade en uppenbarelse ur elfvornas verld än en mensklig varelse. Jag hoppas att fröken inte måtte komma att ångra, att hafva lemnat en dans åt en så ovan dansör,, hade han sagt när de dansade ut. Det tor jag inte, svarade hon leende. Grefven dansar ju utmärkt väl, sade Liisn under ett uppehåll i dansen, Det vågar jag inte smickra mig med — nen jag dansar åtminstone gerna. Men hvarför har grefaen ej dansat förr, jag nenar på sista tiden? Fröken, — jag är förbjuden att dansal Och dock dansar grefven, — huru oförständigt! utropade hon förebrående, Han log. Jag hoppas att det inte mätte bekommal srefven illa, tillade hon oroligt.