blick, den skicklighet och flit, med hvilka dess befästningar voro utförda, väckte min beundran. Samtliga skogarna voro befästade med ett för vånande användande af äfven de rivgaste natur liga fördelar och bestämda att i händelse af e strid i denna nejd gifva de franska trupperna 8 mycket som möjligt betäckta positioner. Vi skogsbrynet, der skogen gränsar till åker och äng voro djupa grafvar upptagoa och af den uppka stade jorder) (på skogssidan) små vallar bil dade. Men för att maskera dessa improvi serade skansar voro de klädda i grönt. de re af skogen hade många träd blifvit fällda Stammarne lågo korsvis öfver skansarne tjenand såsom bröstvärn. Med de mindre tätt löfvade grenarne fylldes grafvarne och täcktes bröstvärnet Jag måste tillfälligtvis, då jag icke fann någor annan utväg ur skogen, inifrån stiga öfver en så dan förskansning; men jag fånn detta mycket svå rare än jag trott, ty de tunna, tätt löfvade gre narne, på hvilka man måste stiga, erbjuda ett mycket osäkert fotfäste, och benet slinter vid hvarje om än aldrig så försigtigt steg fena en löfbe: täckt öppning ned i grafven, ur hvilken man sedan med all möda, kämpande mot de motspänstiga qvistarne, måste arbeta sig aPPe Nägra skråmor i ansigtet, söndenstuckna händer och sönderslitna kläder hafva visserligen föga att betyds för de angripande soldaterna, men väl är den oerhörda tidsförlust som öfverskridandet af en så tillrustad skans förorsakar den anfallande en icke ringa fördel för de inom skansen stående försvararne. Jag ställde mig sedermera på ängen framför skogen för att se, huru skansen skulie taga sig ut derifrån, men kunde på 50 å 80 stegs afstånd icke mera se mycket deraf. Maskerandet är så skickligt utfördt, att hvarje oinvigd till och med ännu på 40 stegs afstånd icke upptäcker fällan utan blott tror sig hafva framför sig ett af naturen tätt bevuxet skogsbryn. På en annan höjd hade man midt i skogen utstakat en stor fyrkant och rundtomkring denna fällt träden på en bredd af tre famnar. Stammarne lågo framför gränserna af fyrkanten bildande -en stark skyddsmur. Framför dem var jord uppkastad och skyddsvärnet sålunda ännu mera förstärkt. Qfverallt i skogarne fann jag utbrända bivuakelar. Mobilgardet i lägret vid Chåloas. Från lägret i Chålons skref Amadee Achard den 20 dennes till Moniteur: Jag har sett bangården till ostbanan i Paris den dag då kriget utbrast; jag var i Metz i det ögonblick då kanonerna dundrade vid Forbach, men jag tror att det på bangården i Chålons råder ännu större brådska och uppståndelse. Hvart enda bantåg utspyr bätaljoner; några komma från Dijon, andra från Pordenus. Hästarnes gnäggande blandar sig med lokomotivens hvissling; tågen löpa ut och in, och jag såg ett med mitrailleuser, hästar, oxar, artillerister, krutvagnar och zouaver. Detta tåg, som var vid pass 1500 alnar långt, passerade ett annat, som såg ut som om det hade blifvit taget med storm ar en otalig massa grå öfverrockar med röda epåletter. Man såg dem ofvanrpå vagnarna, på vagnsstegen, öfverallt! På återvägen mötte jag en artilleripark. Husen skakade under känonernas tunga rullande öfver gatan. Jag räknade 75 stycken. Efter dem kommo 76 mitrailleuser. På en äng i närheten af prefekturen kamperade ett regemente afrikanska jägare. Skulle man väl kunna tro det? Hit anlända ännu soldater, som kommit undan från fäktningen vid Wörth den 6G:te. De se förfärligt afmägrade ut och kunna knappast släpa sig fram; men tala icke med dem om hvila; de leta efter sitt regemente, och ettleende spelar kring deras Jäppar, då de bändelsevis få veta att deras gevärspyramider finnas i närheten. — Här berättas, att bataljonerna af det parisiska mobilgardet sko:a förläggas i fästningarna vid nordgränsen. Det skulle man för länge sedan hafva gjort. Tanken på att förena detta manskap i en egen armökår är den allra olyckligaste som någonsin uppstått i en ministörs byråer. Om dessa menniskor få förblifva tillsammans och inverka på hvarandra, så äro och förblifva de parisiska dagdrifvare, som uppfylla lägret med dåliga exempel. Det kan möjligen bli goda soldater af dem hvaår för sig; men då de äro tillsammans i tusental, äro de endast gatpojkar. De flesta af dem äro vana btt läsa tidningar af en viss färg och begära att deras chefer skola göra dem räkenskap för allt hvad de företaga sig, på samma sätt som deras deputerade. De flesta tänka mera på maten än på fäderneslandet. Hvad ett visst slags litteratur ändå gjort för en skada! Under en kris sådan som den nuvarande kan man först rätt bedöma omfånget deraf. Just de som genom sin blygsamma ställning i samhället borde vara mest vana att lida umbäranden, visa sig mest anspråksfulla. Herrar lumpsamlare göra grimaser åt den SOPPA som söner af millionärer äta utan invändning. Mobilgardets officerkår är, som Helt betraktad, väl sammansatt och lifvad af en god anda; men hvad skall man säga om manskapet? En jernhand skulle möjligen åstadkommit manstukt, och det skule hafva gjort god verkan, om man hade statuerat några exempali men man ville parlamentera med herrar stamtoder från krogarne och värdshusen, som tro att mobilgardet bara är till för roskull. — En generalstabsofficer, som nyligen kommit hit från general Bazaines armå, och hvars uppdrag jag naturligtvis icke känner, har berättat mig, att hvad man lade: största vigten på i den negar hären, var stänniingen och tillständet i Paris. Det finns icke en endå fånge här, som icke först och främst frågar, om Paris ämnar försvara sig, och om den stora staden verkligen är befästad. De fångna officerarne äro isynnerhet outtröttliga uti att göra 088 dessa frågor. — Om Paris tänker göra motstånd, så tjenar ju kriget till ingenting! utbrast en artillerikapten, som blef fången vid Vionville. — Kejsaren vistas i Möurmelon i den djupaste stillhet och ser så godt som ingen hos sig. Hans militära omgifnibg är nu vida mindre talrik än förr, och tystnad är en ständig gäst i det kejserJiga qvaärteret. Det synes bekräfta sig hvad ett rykte berättat, eller att kronprinsen rycker fram mot Saint-Dizier och synes ämra marschera i riktning åt Paris genomAube-dalen. Det påstås ätt hans armå är 150,000 man stark. Arimen från lägret vid Chålons intager nuställning vid Marne. Till ytterligsre karakteristik öfver denna Ila disciplinerade skara återgifra vi följande kildripg af en korrespondent till Då ly News, lervid dock erinrande, att denna ko:responlent i allmänket är benägen att se franska örhållanden i nog mörka färger. Den 18 Aug: voro de 15,000 man, som der voro sammandragna, kossignerade i sina qvarter. Man hörde under morgonen på afstånd en långvarig kanonad, och bland de blott till en del och ganska illa beväpnade mobilgardisterna (de äro försedda med ändrade perkussionsgevär) utbröt en panisk förskräckelse. Manskapet är blott obetydigt öfvadt och fullkomligt odugligt att skicka mot preussarne. Då förskräckelsen började gripa omkrivg sig, fordrade de med höga rop att blifva kterförda till Paris, och förklarade det för bögst orättvist, att man öfverlemnade pariserregementena hjelplösa till kanonmat åt den annalkande ienden, under det de öfriga bataljonerna från anIra departementer användes att försvara sina egna täder. Slutligen hotade de, att om man icke örde dem tillbaka till Paris, skulle de på egen band begifva sig dit. Officerarne, som till störta delen erhållit sina platser genom protektion och gerna vilja förvärfva hederslegionen, svarade, tt om de skulle försöka att begifva sig bort, ;kulle man qvarhålla dem genom artilleriet. Emelertid uträttade hvarken botelser eller öfvertalningar någonting på les enfants de Paris,, utan myteriet tilltog och slutligen gåfvo officerarne efter och förenade sig med manskapet i begäran