Vi ha skickat kejserliga kommissarier, (häfgt sorl från venstern) generalkommissarier ulle jag säga... Det är ej kommissarier, ropar Jules Favre, man begär af er, utan svär. I tänken alltjemnt blott på dynaien. — Ministern begär till sluts att kamaren skall åtskiljas. Majoriteten synes äfven enägen att villfara denna begäran. Då störir Gambetta upp på tribunen och börjar uner den djupaste tystnad med kraftig stäma: Det ges en tid för talande, det ges också a tid för tigande. Tron I, att detta sätt att uta denna session är ett svar på vår oro arm), på landets oro? (Häftigt afbrott.) Ack, hysen ingen oro, I som dragit fienden in i ndet. (Stormande bifall från venstern och rsinnigt larm från högern.) Talhouet söker igna församlingen. Man ropar: Det är en ppvigling till inbördes krig. Gambetta: En ppvigling till inbördes krig från min sida, är jag här städse klandrat alla olagliga anag, när jag brännmärkt alla stämplingar umultet fördubblas. Gambetta står lugn ed korslagda armar och tvingar kammaren tt lyssna till sig. Ja, fortfar han, I hafen Varit nog svaga att skänka ert bifall åt! inistrar, som skamlöst bedragit er, och ännu : dag viljen I invagga er och nationen i il-l sioner. Jag säger er, att det är tid att andla som män. Vi måste bereda oss att! rossa fienden eller begrafva oss under fäerneslandets ruiner. (Tumult.).Vi ba te-l at, och i detta ögonblick ruta vi mot afrunden. (Här utbryter högern i ett tumult om dränker talarens stämma.) Gambetta örsöker att åter få ordet, men majoriteten indrar det hvarje gång, och han måste uner protest mot våldet lemna tribunen. Jules Favre söker slutligen förmå minitrarne att underrätta kammaren om ställingen för ögonblicket, men inrikesministern örklarar sig ej ha några upplysningar att weddela. — Efter detta ministerns yttrande kyndar sig presidenten att upplösa församogen, utan att ha bestämt dagordningen för en följande sessionen. Majoriteten lemnar ina bänkar. Nej!, ropar venstern, vi proestera, sessionen är ej slut. 60 represenanter bli qvarsittande på sina platser för att ppsätta en protest mot afslutningen, Då fter en qvarts förlopp huissiererna med nycken möda utrymt läktarne, är venstern onu qvar i salen. Den egentliga ledningen af förhandlingarne inder denna märkliga session hade Granier le Cassagnac ryckt till sig. Talhonet, som att alldeles hufvudlös i presidentstolen, lyssade blott till de anvisningar som denne från in bänk gaf honom. Då presidenten, för att röra slut på vensterns interpellationer, tvärt vfslöt mötet, reste sig Cassagnac och gick, tföljd af sina trogna, sin väg. Då presilenten ej genast skyndade att följa hans exempel, vände han sig om och ropade midtunder larmet: Nå, hvad gör han der ännu på sin stol? och tillade, beledsagande sina ord med en betecknande gest: Så stig då ned! och hr Talhouet tog äfven sin hatt och steg ned. Sådan är en af de tre som blifvit utsedda till civila ledamöter i försvarskomit6n för Paris. Att befolkningen ej hyser synnerligt förtroende till hans energi är naturligt. Detsamma är äfven fallet med Dupuy de Löme, som i de flesta frågor röstat med högern. Det är derför ej underligt, att Thiers känt gig något besvärad i detta sällskap och af den källa hvarifrån hans utnämning utgått, och han -har ansett nödigt att begära kammarens bekräftelse derpå,innan han mot tagit den. Ett annat tecken till att det gamla systemet ej utan strid tänker låta makten glida sig ur händerna äro sannolikt de arresteringar i massa, hvarom telegrafen i dag berättar. Det säges också, att man umgås med planen att förlägga regeringen till en landsortsstad, för att undandraga henne inflytelsen af hufvudstadens opinion. Ett sådant steg har alltid en plausibel förevändning i det hotade tillstånd hvari Paris nu befinner sig. Under dessa förhållanden riktas de allmänna förhoppningarna och förväntningarna alltmer på general Trochu, och Sigcle innehåller till och med en formlig uppmaning till honom att taga det initiativ som hela landet väntar på. Om denna personlighet, som plötsligt fått en så stor betydenhet, ger L; Independance följande karakteriserande skil—— —— —— 1 j j l l ! ring: Den nye guvernören i Paris, general Trochu söker att väcka och använda alla nationens brukbara krafter. Han är icke en man, som endast sätter sin lit till gevär, mitrailleuser; fästningsverk och krigsverktyg i allmänhet, antingen de äro bestämda till försvar eller törstöring. Han vet, att det fordras verkligt patriotiska och viljefasta medborgare för att rädda ett af fienden besatt land. Det var på tiden, att en manlig röst lät höra sig midt i den af sjuklig upphetsning och högröstadt öfvermod framkallade förvirringen. Under dessa sorgliga tider räkna vi bland Frankrikes olyckor den. slapphet och de skakningar, som vissa tidningar framkallat genom att ständigt söka öfverbjuda hvarandra i sensationsnyheter och öfverraskande underrättelser, hvarigenom framkallats en konstlad feber och en allt annat än nyttig retving. Lyckligtvis tillintetgöra icke sjukliga tidningar en nations lifskraft. Frankrike kan tåla allt, äfven sina skröpligheter. Det har en öfverströmmande kraft uti sig, som intet kan qväfva och som sättes i rörelse, så snart man talar till det i den nationella sjelfständighetens och den menskliga värdighetens rätta anda. Det är general Trochus oförvanskliga förtjenst, att han talat sådana ord under de sista dagarnas virrvarr. Det behöfs utan tvifvel vapen, har han sagt, men det behöfves framförallt män. Guizot anför i sjunde bandet af sina memoirer ett bref från marskalk Bugeaud, dateradt den 2 Juli 1846, hvari det heter: Ni har skänkt mig en utomordentlig tillfredsställelse genom att underrätta mig om ati kapten Trochu skall få dea första lediga platsen som sqvadronschef. Om ni kände onom, skulle ni vara lika belåten dermed som jag; han eger just det tänkesätt och de känslor, hvarpå ni sätter värde. Han är i stånd att uträtta allt. Jag känner ickenågon mera utmärkt man än han i hela armen. Det har ofta blifvit sagdt, att hvarje förminskning af Frankrike gör en remna i verldens civilisation. Tyskland har sin storhat och sin nNnivarcolla kyltns occm om fgar dat