DANMARK I en korrespondens till Fedrelandet frå Nordslesvig skrifves, att man der oaktad preussarnes seger ännu alltid hoppas, att lyc kan skall vända sig till förmån för de fran ska vapnen och att Slesvigs sak då åter skal komma på tal. Alldeles glömmas kan Sles vig omöjligt, der det finnes aldrig så lite historiskt sinne. Ty huru omfattande oci storartade än de sista striderna varit, hun mycket än hela Europa så att säga skälfve och bäfvar vid den grufliga sammanstötnin. gen och den förfärliga menniskoförlusten, så är det dock klart för enhvar, som har någo minne, att detta alltsammans utgått från de lilla Slesvig. Detta var år 1848 föremål fö holsteinarnes, Anugustenburgarnes och Preus sens begärelse och kring det vände sig dera: sammansvärjniogar och lögner, Der skulle år 1850—63 den öfvergifna broderstammem lida och kufvas. Derifrån fingerades de schmerzensgeschreio som höll hela Tyskland i spänning. Dit styrde sedan, år 1864, de rofgirige preussiske sabelskramlarne, fjettrande det motsträfviga men vanmäktiga Österrike vid sin triumfvagn. Följde så de kortsynta och demoraliserade etormakternas uselhet på londonkonferensen, derefter katastrofen ål 1866, då icke blott Österrike, utan i sjelfva verket också Frankrike fingo pligta för sir blindhet, medan Eogland redan förut lidit det förtjenta straffet och mistat all betydelse i det europeiska statssamfundet. Och nu ändtligen synes ordningen hafva kommit till hufvudförbrytaren, sedan de schleswighalsteinske upprorsstiftarne längesedan vaknat ur sina stolta drömmar -— men allt detta med BSlesvig till utgångspunkt! Deri kan man icke se annat än en Nemesis, och derföre tro vi äfven att Slesvig icke skall bliiva glömdt. Derefter karakteriseras det preussiska regeringssystemet i Slesvig, med dess förtryck och dess vämjeliga byckleri, den skamlösa befallningen till presterna att hälla förböner för de preussiska vapnens seger, en dal presters fega eftergifvenhet och beställsamma underdånighet, andras öppna och oförskräckta vägran och derpå följande suspenderande. Några prester hafva icke blott bokstafligt oppfytt befallningen utan äfven tillagt en god portion af sin egen galla mot de förmätna fransmännen och de xsfräcka, danskarne. Sålunda har prosten Valentiner i Tyrstrup hållit en straffpredikan för det icke menigheten kom-i kyrkan på: bönedagen. Menighetsföreståndaren på Kristiansfeld (vid gränsen mot Jylland) har hållit ett tal i ernbutiska brödraförsamlingeng sal, der han framstälde Frankrike som ett afskräckande exempel på högmodet, och uttalade sin grädje öfver att den tyska ödmjukhetsa mu fick sin herrliga lön!!! Från Sönderborg skrifves, att man ständigt förvisar danskar och detta icke blott invandrade danskar, af hvilka här finnas högst få, utan landets egna barn, blott för det de äro danskar och vilja fortfara ait vara det. Nästan ingen vag går förbi, utan atten eller annan får tillsägelse att lemna staden inom 24 timmar. Ja, man åtnöjer sig icke med att behandla danskar på detta sätt. Det börjar äfven utsträckas till svenskar och norrmän, Sålvnoda fingo den 17 dennes två norrmän, typagrafer vid härvarande danska tryckeri, order att lemna staden. De hatva förgäfves till kommendanten afgifvii protest mot förvisningsordern. Han vägrade att skriftligen besvara den,