Aftonbladet – 26 augusti 1870, sida 2

Ack, vill inte fröken ha dessa? sade håd i det han blygt räckte henne-snäckorna, de äro de vackraste jag har. Tack, min lille snälle Jonas,, sade Lilian med glad öfverraskning, ;vmen detta är alldele för många; dock om jag får taga dessa båda gula och de der tre våckra hvita sbäckorna, så tackar jag dig så mycket, min lille snälle gosse. Lilian kom i detsamma att kasta en blick tillbaka. Kronsköld, som stannat bågot efter de öfriga, stack just nu oförmärkt en sedel i gubbens hand... Sedan alla åter tagit plats i båten; frågade Kronsköld, som satt bredvid Lilian, Hur hon tyckte om fiskläget. ; Åh, jag bade aldrig tänkt mig ett dylikt så fattigt och eländigt, — men jag är dock glad, att jag fått se det på nära håll, ty jag hade aldrig trott, att jag der skulle finna så mycken fromhet, och förnöjsamhet. Å Ni har rätt, fröken Lilian, sade Kronsköld allvarligt, ni har här gjort en vigtig erfarenhet: att alltid vara nöjd med sin lott, deri ligger den högsta lyckan, och denna finnes oftare i kojan än i palatset. Men detta. är just det svåra, ja, jog skalle nästan vilja säga, att det finnes fall der det är omöjligt. Visa en stackars dödlig den högsta lycka så. nära, att han endast tycker sig behöfva räcka ut handen för att gripa den; men, — arme dåre! — det var endast ett bländverk af din fantasi, och den försvinner undan din sökande hand; säg då: var nöja med din lott! Min bästa fröken Lilian, sade kamrgarjunkaren i detsamma, fröken Norderspetz bar föreslagit att vi skulle arrangera någon lek, och om fröken Lilian inte har något emot denna Pon så skulle jag vilja be frö-ken vara-god ochbestämma hvilken lek vi böra väljan (Farto Y