Aftonbladet – 26 augusti 1870, sida 2

Hvad är det ni gör der, min gode man? frågade fröken Nordenspetz den redan omnämnde gamle fiskaren. Jag knyter ett fisknät, fröken, svarade han i det han aftog den slitna hatten. Är det ej förfärligt att alltid bo här ute på, detta kala skär? frågade hon vidare. Nej, jag skulle inte kunna trifvas på något annat ställe. Är det möjligt! men om vintern måtte det väl ändå vara rysligt att bo här? Ja, då kan det allt vara svårtibland, när det är långvarig köld och maten tryter. Hau, jag skulle dö, om jag nödgades vara hären hel dag. Gubben log. Lilla fröken, sade han, när pi en gång blir så gammal som jag, skall Di finna, att let ställe, der man är född. och der Gud skänkt oss så mycken både glädje och sorg, let blir oss alltid kärast. Det är ju edra barnbarn de der? sade Lilian, i det bon pekade på Jonas och Anna. Ja, sade gubben meden glänsande blick, de äro min enda dotters barn, de enda jag ar qvar af alla mina kära. Min måg och nina två söner omkommo under en förfärlig vöstnatt tör tre år sedan, och min dotter jfverlefde endast en kort tid sin förlust. Gubbens ögon stodo, vid dessa smärtsamma ninnen, fulla af tårar. Alla. voro djupt rörda. Ja, det är mycket touchant, sade kamnarjunkaren, men vore det ej bäst, om vi im begåfve oss på återvägen, den här odeuren vörjar verkligen blifva outhärdlig... Man begaf sig ned till stranden. Piötsligt kände Lilian att någon sakta örde vid hennes klädning;-hon vände sig.om ch lille Jonas stod framför henne med mösan fylld med snäckor.