att han nu, tyvärr! komme i den ålder, då man ej mer väcker flickornas intresse. Också är valet af qvinno-lärare ytterst vigtigt. Det bör vara män af allvarligt, men öppet och vänligt sinnelag, grundligt bildade och fullkomligt hängifne åt sin uppgifts vigt och renhet, — icke ytliga eller sådana, som föra endast det lättare godset till torgs, om ock detta skulle ske på ett snillrikt sätt. Våra större läroverk för flickor, så i hufvudstaden som i landsorten, äro i allmänhet ställda under ledning af en manlig föreståndare, — något, som förr ej var vanligt; och det är tydligt, att man af en sådan skolrekror, utom de ofvan angifna egenskaperna, fordrar ett ordnande sinne och en orfanisationsförmåga, som sammanbåller det hela), och som också mera öfverensstämmer med mannens än med qvinnans riktning. Deremot hafva dessa skolor ett stort, på åtskilliga ställen öfverväande antal af lärarinnor, hvilket torde vara fullt ändamålsenligt, då dessa äro i tillfälle att under sin nära beröring med eleverna, på dem utöfva ett sannt qvinligt och sålunda välgörande inflytande, äfven i afseende på det själslyte, om hvars undanrödjande här närmast är fråga. Ty om lärarinnor, hvilka sjelfva i sitt yttre äro en tåfängans profkarta på modets vexlingar, kan här icke vara tråga: de höra utan tvifvel till de sällsynta undantagen och medföra också, der de finnas, icke så mycken omedelbar skada, som fåfänga män, i det flickorna sjelfva lättligen afficieras ef det stötande i den qvivliga fåtängan. Till dessa betraktelser sluta sig ofrivilligt tvenne frågor, hvilka vi dock nu ej kunna annat än i största korthet besvara. Först: huru skola de för uppfostran verksamma faktorerna, skolan och hemmet, här gemensamt verka? Härvid, likasom i allmänhet, måste, för hvarje särskildt fall, ett klokt nit och förtroende bestämma gränsen mellan skolans och föräldrarnes åtgöranden. Men, kan man vidare fråga, skall ej vid en sådan strängare och allvarligare hållning i flickornas uppfostran också på samma gång det sköna i qvinnans väsen, behaget försvinna? Nej, visst icke! Blott dessa flyktiga rosor skola fattas, hvilkas blad falla af, innan de kunnat utveckla sig till en prydlig, vederqvickande blofmrba. Men alltid skall; qvinnan Vara och förblifva vårdarinnan af det skönas heliga lamma, — ja, hon skall först då vara det helt och fullkomligt, när rökofferna från fåfängans altare fördunstat och skingrat sig.