Aftonbladet – 25 augusti 1870, sida 2

ten glider så sakta fram, att man måste taga årorna till hjelp. Ja, det är mycket sannt, sade kammarjunkaren. .Jag hoppas också att det inte måtte vara sista gången som min båt blir lyckliggjord af fröken Liliaps närvaro, tilllade han med ett eget småleende, i det han vände sig till friherrinnan för att besvara en af henne just nu gjord fråga. Löjtnant Felix hade hoppat upp och satt sig på relingen. Han hade länge sett ned i våttnet, då han plötsligt utropade: Nej, se der! Det är bestämdt ett sjölejon! Hvar? ropade alla. Der, der! Han pekade ut åt sjön. Alla stego upp för att bättre kunna se. ammarjunkaren närmade sig med kikaren för ögonen. Och se der, der är ett till! utropade löjtnant Felix, i det han tog ett skutt, öfver till andra sidan at båten. Men hvar ser då löjtnanten sina lejon? frågade Lilian. Der, rakt fram, sade han, i det han utpekade riktningen för henne. Menar du den der? sade Kronsköld leende, det är ju en tumlare. Åh, kors, är.det det, sade löjtnant Felix med en oskyldig förvåning, men ur ögat tittade ändock skälmen fram. (Forts.)