YC IUVILS UM ranls och ucinilal vIGaIG LI Chålons. Från slagfältet vid Metz skrifver en kor respondent till Kölnische Zeitung den 15 den: nes, dagen efter slåget: Konungen har i dag besökt slagfältet. För konungens ankomst hade order blifvit gifven att trupperna sedan de hemtat sin packning på sina bivuakplatser åter skulle intaga sina positioner på slagfältet. Konungen, så heter det har förordnat annorlunda; trupperna bivuakera i närheten af slagtältet, som af transmännen blifvit öfverlemnadt åt oss. Åsyner af de dödes begrafvande är icke något skådespel för våra trupper, helst liken sedan i dag allesammans svartnat och dödgräfvarne ännt behöfva några dagar för att äfven begrafva de fiendtliga liken, som man likaledes öfverlemnat åt oss. De franska ambulanserna hafva här bestått ett lysande prof. Redan pä aftonen efter drabbningen trodde man sig se bivuaker med sina fladdrande lågor, men det var fiendens ambulanser, som vid skenet af facklor uppsökte och bortförde sina sårade, så att endast några hundra lågo qvar på slagfältet. De .hafva endast qvarlemnat de döda och dessa ligga i rader och bögtals på kullen venster om skogsbrynet, hvilken sträcker sig paralelt med chaussgen, der vär jägarbataljon fattat pos:o. Fienden har enligt de sårades och fångarnes utsagor genom vår granateld lidit stora förluster, sannolikt större än våra. Och redan våra förluster äro stora nog till följd af vår exponerade ställning. Jägarbataljonen har t. ex. förlorat 7 öfficerare, 2 fändrikar och 270 jägare; 43:dje regementet, som först och länge utan tillräckligt understöd förde striden, har förlorat 32 officerare, fändrikar och fältväblar inberäknade och 891 man, Min tro är, att innan den siste döde blifvit begrafven vid Metz, faller redan den första vid Chålons. I da båda hospitalen på slagfältet torde man först i morgon hafva slutat bortföra de sista der förbundna 8årade. Läkarne hafva der ett svårt arbete. Hela fältet, höjder och dalar äro betäckta med lemnivgar af de stridande. Våra pionierer gräfva graf på graf. På de fallne franske öch tyske officerarnes grafvar äro redan kors uppresta och bekransade möd murgröna och viorankor. I morgon marschera vi, förmodear jag, vidare öfver nya lik till nya grafvar, men från seger till seger. Den franska krigsledningen. Kejsar Napoleons yttrande i telegrammet om drabbningen framför Metz den 14 dennes, att en kort före striden företagen rekognoscering icke konstaterat en fiendtlig styrkas närvaro, har naturligtvis ådragit sig en alldeles utomordentlig uppmärksamhet i Frankrike, der man i denna anmärkning finner ett afgörande bevis på att de franska generalerne stå långt tillbaka för de preussiska i ett af det nyare krigförandets vigtigaste punkter. Amedee Achard, som är korrespondent från krigsteatern till Moniteur Universel skrifver i detta blad: Förra gången talade jag om de preussiska patrullerna och om den sinnrika metod de använda för att hålla utkik på alla fiendens rörelser och göra sig underrättade om dem. Dessa patruller ägo i rörelse natt och dag. De kringströfva oupphörligt öfverallt, undersöka skogar och snar, vägar och stigar och deras yttersta förposter framskjutas utomordentligt långt i terrängen. Jag tror ännu mera på patrullerna än på spionerna. I den sist ingångna depeschen, som bragt oss underrättelsen om .en lysande.drabbning, failer det enhvar i ögonen, att före öfvergången öfver Mosel rekognosceringar voro företagna, under hvilka man ickeupptäckt någon fiende. Ett par timmar senare kastar sig emellertid denna fiende med betydliga krafter öfver generalerna Ladmiraults och Decaens tvenne kårer, hvilka tappert drifva hobom tillbaka. Jag förstår mig icke på strategi, men andrå som äro bättre hemma deruti än jag, kunna säkerligen uppkasta den frågan, huru man företager dessa rekognosceringar, som ingenting se och ingenting omtala när armekårer på 100,000 man äro i närheten. Att preussana gömma sig i täta skogar är icke tillräckligt för att törklara denna okunnighet. Här är en brist, en lucka, och våra generajer böra genom sin vaksamhet låta den förvinna. Våra berisna algeriska infanterirevementen, som äro vana att föra ett krig der öfverrumplingar spela en stor roll, befiona sig nu på stridsterrängen. Kunde man icke öfverlemna åt de tappre officerare; som kommendera dem, att skaffa hären ppplysningar? Dessa officerare disponera öfver handfaste män med outtröttliga hästar; de skulle med nit åtaga sig det farliga värfvet, och våra jägare skulle då göra den franska hären samma tjenster som uhlanerne göra den preussiska. Den af Moniteur Universel uppkastade fråsan besvarss af Patrie i en artikel med öfverskrift Routinen sålunda: Sammma orsaker frambringa samma verkningar. Preussens nederlag år 1806 var förpämligast att tillskrifva den envishet, med hvilken dess officerare höllo fast vid allt som bärledde sig från Fredrik II:s tid. Ar 1870 lida de franska genera!erna nederlag, emedan de icke förstått att göra någon förändring i de metoder som på Napoleon I:s tid stodo på höjden af krigskonstens utveckling. Routinen är en olycksbringande ting, och den har isynnerhet blinda tillbedjare i de gamla generalerna. Sadowa måste komma för att vår här skulle kuvna biifva försedd med bakladdningsgevär, som de äldre militärerna med hånlig ringaktning förkastat. En af våra yngsta cch utmärktaste generaler, som nägra år före Sadowa befann sig i en militärisk beskickniog i Preussen, bade förgäfves skrifvit: Frankrike bör skynda sig att ändra sin -beväpning). De gamla soldaterna från första kejsardömets tid, de gamla generalefna och marskalkarne ryckte på axlarne och sade: Besegrade vi kanske icke hela Europa med förladdningsgevären? Flera skrifter ntkommo, i hvilka utvecklades, att den nyare tidens uppfinningar nödvändigtvis måste medföra genomgripande förändringar i hela krigförandet; men inom armåns högsta kretsar gjorde man narr af författarne och betecknade dem som absurda lea I FNS RR KÖR 2 n4å klifea 042 I