och den yngsta fröken Nordenspetz och framför dem löjtnant Felix Lindenbjelm grensle öfver en trädgårdsstol och löjtnant Vv. Stern på en pianostol.. På en soffa nästintill de unga flickornas satt Kronsköld. Men, löjtnant v. Stern, det går aldrig an att ni tagit pianostolen från musikrummet, hvad skola väl badhusdirektörerna säga derom?, sade Lilian. De få skylla sig sjelfva; när de ej bestå några stolar i parken har man ju inte annat att göra. Men här finnas ju stolar? Ja, fem till en-hel park. Det är allt bäst att löjtnanten bär in stolen igen, sade Lilian. Nej, mina bästa damer, när jag en gåog haft besvär att bära ut: den, skalljag åtminstore njuta lönen för min möda., Mer, om ni inte sätter in pianostolen, blir ni kanske sjelf insatt, — — ni vet väl hvar, inföll den lilla fröken Nordenspetz. Det har ingen fara, min fröken, der finnes ngen plats; der är redan fallt hus.) Hon skrattade. : Ja deri har v, Stern verkligen, rätt, becräftade löjtnant Felix, ha damerna inte ö:t att det varit slagsmål i förgår natt? Nej det ha vi visst inte hört. Men är det verkligen sannt? frågade frösen Nordenspetz. Tviflar fröken? Nej nu går det nästan ör långt, att tvifla inte allenast på mitt; tan äfven på löjtnant: Lindenhjelms -ord.n Du kan ju gå in efter tidningen, der står let sade löjtnant Felix. v. Stern gick. Nej, se nu går han in i lilla salongenn, tropade Felix, tidvingen ligger ju inte der; ag får väl gå och hjelpa honom, kan jag ro, Och han begaf sig skyndsamt efter.