Magister Jönsson, som gick bredvid Clothilde, var en man af omkring trettifyra års ålder med ep, oaktadt sin korpulens, rätt vacker figur. Hans rödlätta, al ett yfvigt ljust hår omgifna ansigte, skulle ej erbjudit något anmärkningsvärdt, såframt det ej upplysts af tvenne trofasta blå ögon af det slag, Hvilkas uttryck af bjertegodhet och välvilja bländad med humor, ovilkorligen. måste in? gifva förtroende och hvilka, när man en gång blickat in i. dem, ej så lätt glömmas. Hans enkla, rättframma väsen måste ovilkorligen utöfva ett gynnsamt inflytände på ett sådant sinne som Olothildes. Hennessjäls blyga, anepråkslösa blommör, eom annars skyggt slöto sig tillsammans, öppnade sig förtroendefullt för den välgörande värman från ett deltagande sinne, och man kunde förvånas att der finna mycket, om än outveckladt ännu, som man var långt ifrån att tro sig finna hos denna till utseendet så litet begåfvade natur. Kronsköld hade kommit att gå bredvid Lilian. Han betraktade en bukett vilda rosenknoppar, som hon. höll i handen. Fröken tycker om--blommor? sade han. Ja mycket, men isynnerhet om rosor. Under den tid de blomma, är jag sällan utan, ifall jog möjligtvis kan skaffa mig några, antingen vilda eller odlade, Men bäst tycker jag dock om att draga upp dem sjelf, att sköta och vårda dem, och när då mina bemödanden krönas med framgång och den lilla knoppen slår pt, gläder jag mig mera åt denna enda lilla ros; äh om Jag finge en hel bukett at de herrligaste blommor från ett orangeri. Det har också alltid: varit min smak, sade Kronsköld. Jag brukade förr hafva mina fönster så uppfyllda af växter, att dessa bildade en verklig jalonsi. Men fröken, som tycker så mycket om blompor, borde ge ep