.Jgementet kom kl. 4 på rekognoscering fö latt se om Wörth var ockuperadt och åter vände efter det korrespondenterne bjudit man skapet på kaffe. Snart kommo franska sol dater i massa till Wörth, de ville ha någo att äta. Midt i byn står ett gammalt torn frå! tolfte århundradet, Chabrillat talade vid tor uets.egare, och korrespondenterne erhölio tillå telse att gå dit upp och stanna qvar si länge de ville. Från detta torn var en vid: sträckt utsigt: man ser vägen. från Haguenau gående genom Wörth, floden Sauer och vidare väger ända fram till Liebfrauberget öfverallt kullar och backar, på två sidor on Wörth vidsträckta ängar. Kl 347 lossades tre kanonskott af preussarne på Wörth; ena kulan slog in i kyrkan, som låg 30 steg från värdshuset der korrespondenterne bodde Det var signalen till bataljens början, snart var fienden i full. gång och korrespondenterne gjorde sina anteckningar. Hr Chabrillat beskrifver nu vidlyftigt stridens gång sådan han kunnat iakttaga den från tornet; det var, säger han, ungefär som om jag suttit i Notre-Dames torn och sett en batalj levererad på Batignolles, Montmartres och La Chapelles höjder. Derefter fortsätter han: När jag med min kikare såg mig närmare omkring, efter det de våra försvunnit, upptäckte jag att det öfverallt nedanför tornet hvimlade af blott preussare — hela byn, gatorna, trädgårdarna, öfverallt bara preussare. Jag lutade mig ut från en af embrassyrerne för att se bättre, man fick syn på mig, en kula kom hvinande. Tornets egare och hans son voro också med och de funno det rådligast att gå ned för att komma till boningshuset af sten, som var sammanbygdt med -tornet; — Vi stego ned och med kulor helsades vårt nedstigande; lyckligtvis blef dock ingen träffad. Vi kommo in i boningshuset, ett par kulor slogo in genom fönstret och vi satte oss på nedersta trappstegen innanför husporten, der väntade vi, bleka ock upprörda. Snart -hörde vi bur yxor och hackor. började bearbeta porten. Hvad var annat att göra än att öppna den? Tornegaren och hans son gingo för att göra så. Vi stannäde qvar.i trappan, vi Visste icke hvilketsparti Vi skulle taga. :Mawskrek ttanför: bröd, vin, ost! Vi-bådo husets qvinnor framlemna .hvåd som , begärdes och tillsammans med en dräng i huset smögo vi oss ned i källareng Oupphörligt hörde vi bur preussarne bultade.och skreko... Vi äro totalt förlorades; stammade drängen. Rd Ja, nu går det åt fanderss, svarade jag, ;Hvad tror ni, Cardon? Ra oPrecis detsammä, itien Hvad är att göra? Hvad somhelst, men inte att vänta tills de få tag på oss här. åvan Nå, så låtom oss gå upp igen. I samma ögonblick ropade Edmond Trautnån, tornegarens son, på oss, han parlamen.erade, han sökte, förklara något, jag vet nte hvad. det var. Vi öppnade dörren och kommo genom förtugan ut på. gården, der vi belsades med vilda skrän och några gevärsskott. Vi börde ulornas hvisslipgar, hur de plattades mot sets stenvägg. Jag såg på Cardon; han sade inte ett ord, nte jag heller. ; : Vi.spruögö fram till soldaterna för att ej; äogre bli utsatta för deras kulör. En stötte; ajonetten mot mig, den stack igenom mitt ockskört. : pytt Man skockade sig kring oss; man slog oss, nan slet sönder våra kläder undet förevändriog att visitera oss. Förgätves skrek jag: Ich bin .redatctör of zeitupg:zum französisch! Jardon, kall och terr som en arab, upprejade oupphörligt: Men vi äro ju inga sollater. De älskvärda preussarne röto i öronen på ss förfärliga dödshotelser, gåtvo oss dugtiga rfilar, knytnäfveslag, 0. s. v. bara vi sade ägot. Af mitt kortklippta hår, mina jagtstöflar ch min blå drägt slöto de att jag bestämdt ar en officer; en soldat sade detåt mig, han igopå mina händer, de voro rena. Han peade på patroner, som han höll i sin hand, ig förstod att han anklagade oss för att ha ån boniogshuset skjutit på förbipasserande oldäter. ; : Jag sade det till. Cardon, Man ryckte af ss vara lifbälted, det ena var rödt och det allade de:för tärco. vå i Hvad skall det bli af oss? hörde jag enj ansk stämma yttra. Jag vädde mig om ch såg den äldre Trautmann; hans-sön och rängen, alla tre behandlades på samma sätt om vi. rod STOR Man skulle: fusiljera 083, parbled!s: De stackars sätarng jemrade Sr CardonT ch jag beherrskade oss, vi voro lugna. Låt gå för det, vi skola dö på ett stäadt sättby . rt Jag kuade ej underlåta i detta. ögonblick tt tänka på Honom der uppe, som visste tt. jägs var oskyldig och att jag ej dödat! ågon .menniska. Ew preussisk officer gick förbi -på något! stånd: Jag skulle ropa på honom, men an var nära deran att sele mig. Jagi He komma ut ur seldatskocken, men Man! ack mig i sidan, jag kände tydligt bajoettspetsen. Jag var alldeles utom mig. Jag vet ej hvilken ide som sprang uppii ina plågoandars hufvud, men de skaffade g rep och bakbundo våra händer ochså. ando de hop-oöss två och två. Jag hopopplades med Cardon, min venstra arm vid ans-högra; i stället för att massacrera oss å stället, såsom vi väntade, fingo vi hvar tt slägvaf bäösskolfven och så ropade man: Vorwärtsl ij Jag insåg, att det.ej var värdt att säga ågot, och som jag varit soldat och jag vet tt det är bäst att bara gå och helst iteten, . såde jag åt gamla Öardon: Låt oss gå främst, så få vi minst med olfstötar. (Forts.) CEKRRNREEDTSREENERTER 4