ter några dägar i Berlin och bödde i förUdrahuset på Leipzigerstrasse, der pumera let nordtyska parlamentet håller sina samnanträden. En dag då jag besökte honom, ärde jag der känna en doktor Edvard Stollå, som erbjöd honom en operalibrett till innenållet lånad från Nibelupgssagan. Manuskripet låg på bordet; Mendelssohn, som redan äst det, erkände dess värde, och tiliade slutigen: Men komponera det kan jag ändå nte., Den öfverraskade poeten frågade ef.er skälet. Förbigåends all vidare motivering steg Mendelssohn upp, ställde sig framför en spegel och sade med en tragikomisk ton: Men säg mig, herr doktor! ser jag ut som en Nibelunge?! Vi måste skratta, och i detsamma började en positivman på gården utanför fönstren vefva en af den tidens gatvisor. Ser ni, det är populär nutidsmusik, men i let fallet blir jag aldrig folkets man sade Mendelssohn i det han öppnade fönstret och kastade ned ett par neugroschen till musikanten. Af honorariets belopp måste manren slutat till en stark passion för positivnusik hos gifvaren, ty han började genast refva ett nytt stycke. Det kostade flerfalliga öfvertalningsförsök att förmå honom till uftågande, S Då Mendelssohn alltid åtnjutit en stadig relsa, så väckte underrättelsen om ett allrarsamt och hotande sjukdomsanfall; som år 847 träffade bonom, en sorglig sensatiofhos ans vänner och beundrare. Jag vill minnas utt det var en bjerninflammation som-om höten samma år i Leipzig fängslade honom vid jukbädden. Dock kommo innan kort lugande underrättelser till Berlin som läto 0ss ioppas hans snara vederfående. Torsdagen den 4 November 1847 på aftosen uppfördes uti garnisonskyrkan i Berlin ör första gången (och temligen medelmåtigt) hang andra stora oratorium Elias. Den ifantliga lokalen var öfverfylld af åhörare. Ven på orgelläktaren, der jag befann mig, pridde sig det NERE att mästerrerkets skapare ånyo insjuknat sevärt bol kuna