Aftonbladet – 13 augusti 1870, sida 3

g. lofvade sig formligen i början af innevarande år LlOch vexlade ringar samt öfverenskommo att i höst fullborda sin förening medelst äktenskap, för hvil ket ändamål bon uppsade sin tjenst till instnn2 I dande flyttningstid. Af någon icke fullt utredd le anledniog — enligt mörderskang uppgift till följd ol laf Karl Jobanssons föräldrars motvilja för parg tiet — uppslogs förlofningen vid ett besök, som fästmannen söndagen före mordet aflagt hos sin n fästeqvinna. Ehuru detta uppslag skall hafva skett Dl genom ömsesidig öfverenskommelse, blef dock t Britta Maria efteråt oerhördt sorgsen och förtvift, llad för sin framtid. Hon kände sig stå så hjelp. Ilög och öfvergifven i veriden och kom slutligen tom eftermiddagen följande tisdag på den förtviflade tanken att mörda en menniska, för att sedermera, sedan hon bedt Gud och menniskor om I förlåtelse för sitt brott, sjelf blifva aflifvad och I sålunda befriad från detta eländiga lifvet. Hon 2 I ville till offer för detta rräsliga dåd utse en gud: fruktig menniska, som blefse lycklig på andra si) dan af den graf, som hon på detta hemska sätt Jämnade bädda. Hennes val hade först fallit på en äldre, namngifven, ogift qvinna, boende å söder bär i staden, och kon begaf sig genast till dennas hemvist, för att bedja henne göra sällskap till Zellanderska buset, der hon då ämnat utföra mordet å henne. Till sin lycka var dock den gamla jungfrun icke hemma. Britta Maria hade då bedt en madam tillsäga gumman att hon skulle besöka benne senare på aftonen. Då icke heller detta blef af, och Britta Maria förgäfves väntat i gin kammare, der bon hade till hands samma knif, hvarmed hon sedermera utförde mordet å Inger Maria Nilsdotter, begaf hon sig till sängs i en fortfarande förtvifad sinnesstämning. Hon kände aldrig hvarken förut eller under nattens lopp någon inre röst, som manade kenne att afstå från den beramade mordgerningen eller kom henne att tänka på det brottsliga i hennes plan. Klockan omkring 5 på morgonen onsdagen den 3 dennes steg hon upp, men kunde till följd af sin ber I tryckta sinnesstämning icke företaga något bestyr med sina vanliga sysslor mera än uppbädda den träsoffa, der hon baft sin hviloplats. Vid 9-tiden på förmiddagen kom en i huset anI ställd bokhållare Lilljebjelke upp i köket för att anbefalla pigan att ombestyra uppköp för hughållet. (Hennes matmoder, enkefru Zellander, vistaI des med familj på Gustafsberg.) Britta Maria förklarade då, att bon vore oförmögen att uträtta något, utan att dock uppgifva skälet. I detsamma lanlände den olyckliga gumman Inga Maria NilsI dotter för att afyttra sina ägg, hvilka äfven köpItes af hr Liljebjelke, som bad gumman vänta en stund, under det han hemtade posten, hvarefter I hon i butiken skulle erhålla sin betalning. Gumman satte sig för den skull i kökstrappan för att Jafvakta hr L:s återkomst. I detta ögonblick vaknade mordtankarne hos den öfvergifna älskarinnan med förnyad styrka, och hon beslöt att utöfva det fruktansvärda dådet Jå den oskyldiga gumman. För detta ändamål bad hon denna stiga in i T hennes innanför köket belägna lilla kammare, hvilket gumman äfven gjorde. Inkommen dit, nedgatte hon sig på den förut omnämnda träsoffan, som hade sin plats emellan en draglåda och ett litet bord i rummet. På detta sistnämnda låg den olyckliga knifven, en mindre täljknif med temligen slö klinga. Mörderskan fattade oförmärkt detta vapen i högra handen, den hon derefter dolde i klädningsvecken vid sidan, hvarefter hon tog plats vid gummans högra sida på soffan. De vexlade icke många ord, förrän gumman, som klagade öfver värme, aftog sin hufvadduk och lade den bredvid sig. I detsamma fattade mörderskan med venstra handen i den olyckligas hufvud för att böja det bakåt och skar henne med ett raskt och kraftfullt snitt i halsen, steg straxt derpå upp föratt bättre komma åt och förnyade ännu en gång samma manöver. Den olyckliga, som efter första attentatet icke hann yttra mer än utropet: Herre, herre!s sökte försvara sig, i det bon reste sis upp och fattade tag i vapnet, under det blodet flöt i strömmar ur det erhällna såret i halsen Den omenskliga mörderskan behöll dock öfverhanden och fick sitt offer framstupa på soffan, hvarefter bon med förfärlig ifver fortfor att skära å sidorna af den döende gummans hals, så att blodet frustade i allt ymnigare floder. Hon upphörde icke med sitt ursinniga slagtande, förrän den mördade utan tecken till lif nedsjönk på kammargolfset. Sedan det fasaväckande mordaurbetet, som räckt i ungefär 5 minuter, sålunda var fullbordadt, kastade mörderskan ifrån sig knifven på den af blod 5fverhöljda soffan och gick ut i köket, der hon i en vattenbalja rentvättade sina händer och kläder. Derpå gick hon ned i gården, der bon först träffade en flicka, hvilken hon bad gå upp i rummet för att se på någonting. — Flickan gjorde så och kom strax derefter tillbaka under yttringar af fasa. För en avnan i samma hus boende piga, Karolina Bengtsson, hade hon emellertid omtalat att hon mördat en menniska uppe i pigkammaren. Hr Liljebjelke, som strax derefter, under det han befann sig i butiken, underrättades om förbållandet, tillsade fältmusikanten G A. Dahlqvist, som i angränsande rum var sysselsatt med måleriarbete, att efterse huru det förhöll sig med Britta Maria och hennes besynnerliga uppgifter. Vid fullgörandet af detta uppdrag, fann Dahlqvist mörderskan ännu qvar i gården och erhöll af henne samma bekännelse, som hon redan afgifvit för jungfru Bengtsson. Hon åtföljde honom upp till öket och hänvisade honom till skådeplatsen för det: begångna mordet. Ytterst altererad at den hemska syn, som der mötte hans blickar, rusade Dablqvist ut, för att tillkalla polis och folk. Utkommen på gatan bade han anträffat dr Appeltofft och i dennes sällskap återvändt till mordstället, der liket tagits närmare i ögonsigte, hvarefter och sedan man funnit att någon hjelp icke bär kunde lemnas, Dahlqvist ånyo skyndat ut och tillkallat stadsfiskalen Kihlberg och poliskonstapeln Wiberg, hvilka ofördröjligen inställt sig och efter förhör med mörderskan, dervid hon öppet erkände sitt brott, affört henne till cellfängelset, dit hon ifrigt önskat att blifva ofördröjligen förassad. P Ordföranden framställde, sedan mörderskans här ofvan refererade berättelse blifvit aflagd, den frågan, buruvida hon icke efter brottets fullbordan känt någon ånger öfver detsamma, eller önskat den omenskliga gerningen ogjord. Hon upplyste till svar bärå, att hon under följande natten icke kunnat sofva, utan varit mycket orolig och grubblande, att hon, enligt sin förutfattade föresats, ville sbedja Gud och menniskor om förlätelse. samt att hon nu helst önskade att mordet icke blifvit begånget. Hennes utseende, hvilket uttrycker lugn, nästan enfald, och ingalunda innebär något som vitnar om den vilda omensklighet, hvilken vid hennes föröfvade brott utvecklades, var ej heller pregladt af någon synbar djupare ånger och hvad bennes bekännelse och uppgifterna om bevekelsegrunderna till den förtvitlade ogerningen angår, tycktes dessa berättelser icke vara fullt tillfredsställande och man har all anledning att förmoda, det flera detaljer, som stå i sammanbang med detta brott. blifvit förtegade eller ofullständigt införda. Möjligen skola blifvande ransakvingar Dada helt och hållet nya belysningar å den mörka aflan. Under det vitnena på ed aflade sina berättelser, illäts mörderskan sitta ned på en stol framför lombordet och i det första vitnet vidrörde hen1e8 i senare tider visade nedslagenbet och ledsad vid denna verlden, föll hon för några ögonlick i gråt, hvilket var det enda afbrottet i det rubbliga lugn, hvilket hon annars iskttog under rela ransakningen, som räckte öfver tre timmar. Den mördades man, Helge Andersson, inlemade en af flera personer i bans hembygd undertödd anhållan derom, att mörderskan, som på ctt ÅA grymt sätt beröfvat honom hans enda ålderlomsstöd och biträde vid försörjandet af honom jelf och deras mindre vetande bemmavarande son nåtte ålägsag bidraga till hans framtida förgörjing med 500 rdr. Som mörderskan. utom en mäned kläder och Ule FF.