Aftonbladet – 11 augusti 1870, sida 2

—mr-—— . wXL —— —— FELIX MEXDELSSOHN-BARTHOLDY 7). Visserligen återfann han en orubblig stam af gamla vänner och beundrare, mea ett icke obetydligt antal yngre musikvänner, de flesta af sachsisk härkomst, hade under hans frånvaro grupperat sig kring sin landsman, Robert Schumann, som med sin B-dursymfoni och sin stora originella kantat Perin och Paradiset såsom tonsättare tagit ett jättesteg framåt och med rätta väckt sensation. Äfven hade man i Leipzig misstyckt att han så bastigt och lätt öfvergifvit sin dervarande ställning för att såsom generalmusikdirektör vända sig till Berlin. En dylik lokalegoism kan väl ega sitt berättigande, met borde dock icke riktas mot ev så bety dande personlighet, hvars stora förtjenster i allt fall egde grundade anspråk på en allmänonare tacksamhet. Men Schomannianerna glömde blott all:för hastigt och grundligt den förbindelse som Leipzigs musikväsende hade till Mendelssohn, och vid ett tillfälle då denne j Gewandhaus-salen dirigerade första uppförandet af en ny instrumentalpjes utaf Schumann och icke till åtlydnad af några enstilda dacaporop lät repetera den, infördes lika orimliga som lömska (oatarligtvis fegt anonyma) angrepp mot honom i Leipsigs dagbad Progrannnet till ifrågavarande konsert upptog äfven Rossinis Tell-ouverture, som gick förträffiist och framkallade stormande dacaporop, hvilkvid Mendelssohns dröjande fortforo så ihållande att har ändtligen måste ifva efter. . De enskilda röster som begärde Få Schumanska styckets omtagning, hade . 4) Be ÅA, B, nr 180 och 182,