Aftonbladet – 10 augusti 1870, sida 2

FELIX MENDELSSOHN-BARTHOLDY )Då Mendelssohn slutat sonaten hade det blifvit sent, hvarför han efter en kort paus gaf tecken till att börja onverturen som var programmets sista vummer. Orkesterns medlemmar skyndade ut efter sina flöjter, oboer, klarinetter, m. m., och ionan kort hördes flöjternas första fermat: E, Gis, som i sig sjelf lät rent, fast något lägre än stämningen hos flygeln hvarpå Mendelssohn nyss förut spelat. Den andra fermaten på , Dis, Fis, stämde deremot redan mindre reot, och den tredje, Amoll-treklangen, var en komplett kakofoni. De i detta ackord inträdande instrumenterna, hade i kallrummet betydligen utkylts och stämde derför lägre än de båda flöjterna. Den nu följande Edurtreklangen stämde åter något drägligare. Jag var nyfiken om Mendelssohn skulle, låta dessa försagda trupper våga sig på Allegrot. Hittills hade han ållit god min; men nu pedlade han leende batonen och sade högt och helt godlynt: Vi börja väl om igen då!, Efter en måttlig paus, hvarunder blå sarn uppvärmde sina instrumenter och derigenom höjde deras stämning, började ban ånyo, och nu gick det snillrika verket förälligt. Följande dagen besökte jag honom och skrattande kom han mig till mötes: I går tycktes det vi!ja arta sig till en ouverture til Vinternattsdrömmen! Att gamla eriarna musici kunna vara så oförgigtigal Han var nog förekommande att låna mig sitt eget manuskript till ouverturen, och berättade mig vid sammma tillfälle att en londoner-orkester ) BB A, B. nr 180,