Aftonbladet – 5 augusti 1870, sida 3

Rättegångsoch Pollssaker. Ett djerft inbrott gjordes natten till i måndags vid Halsbergs jernvägsstation af, som det vill synas, derstädes väl hemmastadde tjufvar. Vid midnattstiden hörde tvenne en trappa upp i stationsbuset boende personer något besynnerligt buller på nedra botten, och detta gaf dem anledning att lyssna bättre. Efter några ögonblick hördes åter ett buller, och våra lyssnare började derför se sig om. De märkte då en, som de tyckte bättre klädd mansperson, hvilkens rörelser förekommo dem så besynnerliga, att de skyndsamt klädde sig och begåfvo sig utför trappan. Nedkomne, funno de en fönsterruta till inspektorsexpeditionen utslagen, och då detta antydde, att allvarsamma saker voro för handen, väcktes stationsinspektoren, hvilken med förvåning märkte att stationens kassakista var borta. Han laddade i hast sina pistoler och beredde sig att med den hjelp, som fanns, eftersätta tjufvarne, hvilkas tillhåll snart röjdes, då starka och förtviflade slag på kassakistan hördes från den närbelägna skogen. På vägen dit stötte förföljarne på en man, hvilken synbarligen sökte efter något förkommet, men tog till flykten, så snart han märkte oråd. I detsamma hittade man en nätt jernsåg, antagligen det eftersökta föremålet. Nu blefvo snart de två vid kistan sysselsatte tjufvarne uppmärksammade på faran; det bar af med röfrarne hvardera åt sitt håll, och detta så hastigt, att de lyckades undkomma. Kistan fanns och återfördes, skadad, men icke öppnad. Högst märkligt förefaller det, att tjufvarne passade på tillfälle att tillegna sig kassakistan just under de få minuter, då nattvakten var gången på sin vanliga rund till lokomotivstallet, märkligt är ock att försöket gjordes just en sådan natt, då kassakistan innehöll dels aflöningskassor, dels några andra tillfälliga kassor, uppgående till ett par tusen rdr. Sågen, som hitsändts, lär ej ha blifvit inköpt hos någon handlande här i Örebro. — Någon spaning på tjufvarne har man ännu ej lyckats erhålla. (NER. ALLEH.) — Våldet i Malmö straff-fängelse. Vi omtalade för någon tid sedan det ohyggliga våld, som en fånge vid Malmö straff-fängelse föröfvade mot fanjänkaren Höckert. Hr Höckert är-nu såpass återstäld, att han kunnat öfvervara ransakningen vid Malmö rådhusrätt i anledning af våldet, och inlemnade vid tillfället följande skildring af förloppet: Söndagen den 12 Juni kl. 8 f. m. träffade jag sergeant J. Törngren å borggården, hvilken anmälde att JM 131 Filipsson ville tala med mig, hvarföre jag, i den förhoppning att Filipsson ville bekänna sitt brott, tog cellnycklarne i vakten samt gick upp till honom, och då brukligt varit att draga igen inre celldörren vid de tillfällen, då arresterade fångar hade något att meddela, gjorde jag så äfven nu. Inkommen i cellen stod Filipsson cirka trenne alnar från dörren, hållande hbögra handen inom bussaronen, samt på min fråga: Hvad vill du? svarade han i vänlig ton: Huru länge skall jag sitta här? Härpå :varade jag: Tilidessedu bekänner din förseelse; men då Filipsson fortfarande höll högra handen inom bussaronen, tänkte jag: Han må väl aldrig ha någon knif,, samt sade till honom: Hvarföre håller du handen inom bussaronen? — Jo härför, svarade Pilipsson, som i samma ögonblick tilldelade mig med knifven ett hugg på venstra sidan af halsen; då grep jag fatt med venstra handen om hans högra arm samt gaf honom ett slag i hufvudet med en medhafd mindre nyckelknippa, men Filipsson tog då knifven i venstra handen, hvarföre jag måste kasta nyckelknippan, för att fatta äfvenledes om hans venstra arm. VDUilipsson, hvars styrka var min öfverlägsen, vred handen med knifven så, att den senare träffade yttre sidan af min högra hand samt slet sig samtidigt lös och skar mig på högra sidan om halsen; härefter tog han knifven ånyo i högra handen och höll densamma med uppsträckt arm öfver sitt hufvud; helt oförmodadt sänkte han, genom en otroligt hastig vändning, handen och tilldelade mig ett djupt styng i magen. Jag rueade då emot dörren och fattade i densamma, men ettdera hade den hakat sig fast eller ock var den låst utifrån, ty det var omöjligt att få upp den; — äfven ropade jag på hjelp, men då ingen kom, tänkte jag: Cellbandräckningarne äro i komplost, här finnes ingen räddning, jag skall dock Söka till att parera huggen. — Filipsson fortfor härunder att skära mig såväl i hals som händer, och gaf mig dessutom giterligare ett stygn i magen; men hvarje gång han högg mig, sköt jag hans arm tillbaka; troligtvis blef mitt Hf härigenom räddadt för tillfället, emedan knifven ej gick så djupt. Efter några minuters kamp, gjorde Filipsson helt oväntadt est uppehåll. Hur många hugg jag då erhållig eler hur länge vi då fäktat, är mig obekant. Jag sjönk vid detta uppehöll ned på en vid dörren stående klosett och förmärkte tt blodet strömmade af mig på alla sidor. Fi lipsson stod framför mig, hållande knifven i högsta hugg. Han betraktade mig skarpt, men hånlog åt mig. Jag frågade honom då: Af hvad anledning vill du mörda mig? hvartill han svarade: kumedan du varit en djefval emot mig samt ej rekommenderat mig till den barberareplats inom