användande, och å den andra af det muntliga föredraget och berättelseformen. Hrir Arctander och Rohde ansågo en lärobok, som upptoge de hufvudsakligaste lärosatserna vara behöflig, medan deremot danske läraren Hansen betonade, att barnen vore fantasimenniskor, hvarföre man borde genom lefvande berättelser tala till deras fantasi, och genom den till hjertat. Framförallt borde man ej begära att barnen skulle förmå i ord återgifva hvad de inhemtat. Det vore likasom om man skulle dagen efter det man lagt sädeskornet i jorden maka undan mullen för att se efter om det grott. Hr Kraiberg sade några synnerligen behjertansvärda ord om det menliga inflytande som examensväsendet utöfvade på religionsundervisningen, i det detsamma tyngde på läraren och tvang honom att ständigt arbeta med tanken på barnens förmåga att göra reda för sig vid examen, i stället för att han framförallt borde sträfva att väcka det religiösa sinnet. För att utröna huruvida läraren gör sin sak ordentligt, vore en examen med barnen alldeles icke nödvändig. Om man lät honom en dag tala till lärjungarne, skulle det lätt visa sig hvad han dugde till. Lektor Blomstrand, som, då han yttrade sig om den förra punkten, hade förbehållit sig att på samma gång tala äfven om den nu förevarande, mot löfte att med afseende å den säga sitt sista ord, tog dock nu åter ordet. Likasom han förra gången protesterat mot att barnen skulle lära sig begripa hvad de läste innantill, så protesterade han äfven nu emot att man skulle söka bibringa barnen några religiösa begrepp. Utanlexan vore alldeles tillfyllestgörande! På den tiden, lå barnen lärde sig sin katekes utantill i hemmen, klagade man icke ötver några utanexor! Till den ståndpunkten tycktes hr B. vilja föra oss åter. Jag tillåter mig anmärka, att man visserigen alltför ofta ser lärare af okunnighet, ! förmåga eller lojhet bedrifva såväl religionsindervisning som annan undervisning medelst n själlös lexläsning; men att man skulle få öra detta uppställas såsom teori och såsom deal, var visserligen något oväntadt, till och ned från detta bål, ehuruväl man kunde änta mycket af den som nyss hade såsom n vådlig sats betecknat yrkandet, att baret borde lära sig läsa innantill så, att det örstod hvad det läste. Det är verkligen att eklaga, att framställaren af dylika satser kall med sina orationer och med befängd-eter sådana som de citerade upptaga en icke inga tid vid nästan alla våra offentliga möten, ch jag tror att den församling är ursäktad, om, då den hör sådant, gifver sin otålighet ch sitt ogillande deröfver tillkänna. Ar