I de al hr 1. 5. förmodligen asyltade nytestaj mentliga uttrycken (om att äta Kristi köt Joch dricka hans blod), endast förekomma ut det af kritiken till dess äkthet så starkt anI fäktade, för att ej säga något mer, s. k. joI hanneiska evangeliet. (Jemför t. ex. den märkliga afhandliogen af hr N. W. Ljuogberg i I Mars-häftet at Framtiden: Hvilken är den I historiska dagen jör Jesu död? En undersökning som tillika besvarar frågan om det fjerde evangeliets äkthet.) Att under sådana förhållanden utan vidare påstå att kristendomenn Jeger den nämnda åsigten, synes vara något vågadt. Grefve Fredrik Axel v. Fersens Historiska Skrifter, utgifna af R. M. Klinckowström. Femte delent m Bland de många dåliga dragen i Gustaf III:s karakter måste äfven räknas hans missaktning för lagarne och hans anspråk att domstolarne skulle döma efter hans behag, ett anspråk som likvist rönte ett bestämdt och för dem hedrande motstånd. Se här ett exempel derpå. Köjungen hade gripits af stor ovilja mot sin gunstling generalen baron Mörner, hvilken ännu såsom favorit, af konungen hade placerats hos hertig Carl för att leda dennes affärer och sinne,men tagits ifrån denna befattning och erhållit ett kompani vid lifdrabanterna. När Mörner fallit i onåd, så uppgjorde konungen mot honom en förföljelseplan. Enligt Fersens omdöme var visserligen Mörner känd för att vara elak, men ej elakare nu än förut och berättigad till öfverseende på grund af den vänskap och det förtroende konungen visat honom. Då konungen ville förfölja någon saknade han aldrig handtlangare. Man hittade på att anställa tvenne rättegångar mot Mörner. Den ene rörde tjenstefel vid befälet öfver lifdrabantkompaniet. Vid krigsrätten yrkade kronoåklagaren att Mörner skulle häktas, Han styrkte att det slarf som förefanns vid expeditionen af en fullmakt för en lifdrabant vid hans kompani hade uppstått genom adjutantens fel. Den andra rättegången var ändå mera skandalös, Den rörde förvaltningen af hertig Carls penningmedel. Han instämdes genom tidningarne för kammearrätten der en broder till konungens favorit Schröderheim fungerade som åklagare. Af flera köpmän, liqviderade sedan flera år tillbaka, hade Mörner försummat taga qvittenser. Men dessa lemnade honom nu frivilligt deras betalningsbevis. Genom tidningarne kallades alla fordringsegare, gamla och nya, att i kammarrätten höras i Mörners närvaro. Han företedde hertig Carls decharge och vittens för sin förvaltning, när han afträdde den till baron Ruth, och dermed skulle väl förföljelseplanen blifvit tillintetgjord; men hertigen gick i låghet ända derhän, att vid rättegångens början förklara att dechargen var af intet värde och följaktligen icke skulle lägga hinder i vägen för den revision af räkenskaperna, som konungen hade befallt skulla af kammarrätten anställas. Hertigens ovärdiga handlingssätt vållade Mörner stort bekymmer, ty han hade icke tagit qvittenser för de summor som till hertigens mätresser m. fl. och på dennes befallning blifvit utbetalda, och hvilka poster hertigen icke uiat låta i räknivgar införa. Dessa poster fördes nu Mörner till förklaring och balans. Emeljertid och sedan konuzgen i September månad 1783 afrest till Italien, öfverraskades kammarrätten i slutet af November med ett Af hertigen undertecknadt bref, hvari han vefalde att kammarrätten skulle upphöra ned all revision öfver baron Mörners räkingar, och förklarades att han för hertisens medel gjort ordentlig redos. Men en ådan befallning, stridande mot konungens senom justitiekansleren aflåtna till kolleium, egde ej hertigen rättighet att utfärda. 3refvet delgafs genast justitiekansleren grefve Wachtmeister, som antydde kammarrevisio!en, att om den understode sig inågon måtto fvika från den befallning K. M:t i denna ak utfärdat, vore dess suspension och stränaste tilltal en oundviklig påföljd. Justitiejansleren begärde företräde hos hertigen och örestälde honom den gjorda öfverträdelsen af .onstitutionen af konungens regeringsmyunlighet, samt alla de påföljder som vore att efara. Hertigen återfordrade då genast sitt ref, och justitiekansleren lät ur kollegiets rotokoll utplåna allt hvad uti denna sak örelupit. Men hufvudssken fick ändå för Mörner en gynsam utgång, Vid de två förta instanserna blef han frikänd och kamrarrätten tilldörsde honom 4000 rdr, som an hade tili godo för utbetalta räkningar oh som hertigen skulle ersätta honom. — Allt ifrån Gustaf III:s uppstigande på troen hade denne konung nästan alltid fått rätt vid domstolarne alla de gånger hans fliga imagination förledde honom till föröljelse, anmärker Fersen. Till konungens skaplynne hörde en brinande åtrå att resa, och om ej penningförigenhet nästan alltid tryckt honom, så skulle an troligen blitvit sin tids mest bereste wonark. Han hade icke väl återkommit från inland och mötet med ryska kejsarinnan —i redrikshamn — förrän han vidtog förbereelser för den länge tilltänkta resan till Itz. en. Till förevändning för resan teg han ödvändigheten att vid badet i Pisa bota et armbrott, som han tre månader förut lragit sig under det att han vid lägret å arola malm i Finland föll af hästen. RiksETERN RAN RNE NN , som gäller inför Gud. måsta soorm, 43llhan.