. ) kristendomen till sin allmänna karakter äl hlen abstrakt spiritualism. Kristendomen fatt tar det savnt verkliga såsom en naturlösande a hvilken just såsom naturlös betraktas son d jabstrakt, och den förlägger uppnåendet a f I menniskans mål till ett tillkommande, i hvil. r ket allt har blifvit ande, och naturen ha a I försvunnit. Mot denna uppfattning af kristendomenx l yttrar hr Y. S., vkunna många anmärknins gar göras. Vi inskränka oss till en enda r Hon rörer den betydelse som kristendomer t tillägger Kristi lekamen och blod. Låt vara Jatt dessa icke höra till naturen i inskränkt f I mening, så är dock äfven den, som har en för klarad lekamen, icke en ren andagfrån hvilker Inaturen försvunnit, och följaktligen är han ; licke heller en abstrakt ande, för hvilken nå-Igot, som hör till hans fullständiga verklighet, -kommit bort. Vi se häri ett bevis på omöjHNigheten att drifva kristendomen in på en Jabstraherande tendens, genom hvilken han skulle föras bort från det, som utgör hans leget af honom först rätt framhåklnaa föremål, Iden konkreta och lefvande personen. Detär sålunda efter vår mening ett nedsättande af T kristendomen, som ligger i antagandet, att han är en abstrakt spiritualism. Om ensidiga riktningar inom kristendomen må sådant med skäl kunna sägas, men kristendomen sjelf känner ingen abstrakt ande. Vidare anse vi det härigenom vara ådalagdt, att kristendomen icke tänker sig någon person, som i sig har någon naturbestämdhet, någonsin kunna blifva ren ande. Men Gud är en ande, och hvad Han är, det är Han af evighet., Uppfattar sålunda kristendomen Gud eller det sannt varande såsom rent andligt, så är klart att om en filosofisk åsigt i frågan om den rena och fullständiga verklighetens uppfattning öfverensstämmer med kristendomen, så är ingen väsentlig strid möjlig dem emellan, äfven om många och stora skiljaktigheter dem emellan i öfrigt kunna ega rum. Nu är det för den idealistiska filosofien — och till denna hörer det Boströmska systemet — utmärkande just detta, att det sannt varande af idealismen uppfattas som rent och fullständigt andligt, hvaraf allt det kroppsliga endast är ett fenomen. Alltså är i det väsentliga ingen strid möjlig mellan idealismen och kristendomen. Oförernlig med kristendomen är deremot, genom sjelfva utgångspunktens beskaffenhet, den åsigt hvartill prof. Bröchner ansluter sig, eller den sg. k. idealrealismen. För att undvika dualismen mellan naturen och anden fattas dessa båda såsom stående till hvarandra i ett väsentligt förhållande och såsom sammanslutna till ett helt i en enhet, som benämnes motsättningsenhet.. Hvarje idealistiskt system åter, som antager en ren ande, stannar, enligt prof. B., ibästa fall vid eklek; ticism. I Mot antagandet af det sannt varande såsom en motsättningsenhet af andligt och icka-andligt vänder sig emellertid hr Y. S. med den anmärkningen, att man just i motsatserna inom den ändliga verlden finner anledning att söka en förklaring af henne. Just derföre, att det ändliga är en motsättningsenhet kan det icke ur sig sjelft förklaras, utan behöfver en förklaringsgrund. Men gifver man nu åt förklaringsgrunden samma bestämningar, som gjorde det behöfligt att förklara det gifna, så behötver förklaringsgrunden sjelf en förklaring. Den anmärkta svårigheten afhjelpes icke derigenom, att man tänker sig motsatserna inom den ponerade förklaringsgrunden stå i ett annat förhållande till hvarandra, än de göra inom den verklighet, som genom dem skulle få sin :! förklariog. Så länge skilnaden icke består i något annat än en grad af ömsesidig genomträngning, har man alltid qvar.,just denna Pgenskap af grad, som gör en förklaring behöflig. Mer än till en viss grad kunna åter le motsatta icke genomtränga hvarandra utan att motsatsen dem emellan upphäfves. I sådant fall skulle åter enheten icke längre kunna betecknas såsom en motsättningsenhet. Hvad beträffar påståendet, att Boström, då han från idealistisk ståndpunkt sökte komma ill en filosofisk verldsförklaring, gjort sig skyllig till eklekticism, gendrifves detta af hr Y. 5. genom en jemförelse mellan prof. Bröchner och Boström med afseende på eklekticismen. Boström angifver enkelt och tydligt sitt filoofiska systems princip. Det är sjelfmedveandet. Förf. angifver sin princip såsom idealteal eller såsom motsättningsenhet. Han har sålunda en princip, hvars momenter äro hemade från två olika håll. Boström säger allt rara former af lif och sjelfmedvetande och sifver derigenom tillkänna, att han fattar allt ir en enda synpunkt. Förf. måste se det än rån realitetens synpunkt, än från tankens. Boström vet icke af någon annan verklighet in personer och deras bestämningar. Förf. nåste hafva tvenne sammanbragta sferer af erklighet. För Boström är den fullständiga erkligheten icke något annat än den rena erkligheten eller sjelfmedvetandet tänkt i sin ullständighet såsom absolut person, För förf. ter måste den fullständiga verkligheten vara n syntes af tvenne olika slag af verklighet. 3oström har försökt att till full konseqvens tföra den idealistiska åsigt, som från Kant ortgått och utvecklats genom hans efterföl. are. Förf. har kännt sig manad att uppaga de båda motsatta tendenserna, den idea-? stiska och den realistiska, för att sammantälla dem med hvarandra. I det sist annärkta förhållandet finna vi den egentliga runden till de eklektiska dragen hos förf. Då wan i sjelfva principen upptager tvenne N iotsatta åsigter, måste hela ulvecklingen h omma att lida af dessa motsatta åsigters ivergens. ; Såvidt vi förstå, är genom de gjorda anF lärkningarne af hr Y. S. ej blott den Bod ;römska filosofien fritagen för beskyllningen m eklekticism, utan äfven ett vigtigt bidrag? mnadt till kritiken af den nuvarande dan2 a filosofiens grundåsigt, den s. k. idealrea-)? ÖR VM SR FR AR et mn TO SA FR KR Rn Rn Kv oms