itkällan till all rörelse och allt lif på jorder Irr) Denna källa är solen, som i sina lysande oc mm I värmande strålar oupphörligt sänder oss et ra I ofantligt förråd af lefvande kraft. Noggrann nmätningar hafva visat att den värmemäng osom solen sänder till jorden under loppet a del ett år vore tillräcklig att smälta ett islage m ,af nära 31 meters tjocklek, som omgåfve hel: j jordklotet. Förvandladt i arbete blir detta fö rI hela jorden ej mindre än 543 milliarder ma. m I skiner, hvar och en af 400 effektiva hästar: är kraft arbetande dag och natt. Hvart tage ör nu hela detta ofantliga kraftförråd vägen? De de utstrålar på nytt i rymden uti form af strået I lande värme och ljus, men en stor del deraj thar dessförinnan användts till andra ändatI mål. Solen uppvärmer olika delar af jorder m lolika, deraf uppkomma olika temperaturer hos de öfver de olika trakterna hvilande luftDm 18 n, lagren. Deraf uppkomma luftströmmarne elra ller vindarna. Det är sålunda medelbarligen t, ll n solvärmet, som drifver fram seglaren öfver oceanen, eller som krvssar hans fartyg mot klipporna, under det att det på ett annat ställe håller väderqvarnen i rörelse. Men äfven vattenhjulet drifves af solen. Mättad med vattenånga, hvilken bildats under solvärmets inflytande, stiger luften i höjden öfver de tropiska hafven. Då den hunnit till högre breddgrader, utfälles densamma i flöeldande regnskurar, bäckar bildas, som förena r sig till strömmar och återvända till hafvet, Joch vandraren, som dignar i solhettan, vea I derqvickes af källans vatten, som solvärmet I ditfört! — Men det är ej blott förändrina I garna i den oorganiska naturen, som hafva sin grund i,solvärmets och solljusets mäktiga inverkan. Åfven de organiska kropparnas utveckling beror på densamma. Att solljuset inleder kemiska föreningar har efter uppfinningen af fotografien blifvit en allmänt känd sak. Men en dylik process försiggår dagligen i stort uti växtverlden. sönderdela under solljusets inflytande den i luften befintliga kolsyran, upptaga kolet och qvarlemna syret. ela det ofantliga förråd af stenkol, likasom af bränntorf, hvilket en: dast är lemningar af en förgången vegetation, och hvaruti våra ingeniörer se ett ofantligt arbetsförråd, är således att betrakta som magasineradt solvärme. Det var detta som den engelske ingeniören G. Stephenson insåg, då han fällde sitt bekanta yttrande: Det är icke ångans kraft, som drifver detta lokoI motiv framåt — det är eld från solen. — le it n I — Skola rörelsen och lifvet på vår jord vidmakthållas, så måste nödvändigt solen tillföra jorden lika mycket värme, som det, som strålar bort. Detta blir naturligtvis endast Växternas blad I möjligt under den förutsättning att solens egen värmemängd alltjemt bibehålles oförminskad. Så mycket är säkert, att finnes ej någon mäktig orsak för handen, som förmår latt underhålla solvärmen, så förestår ej blott vår jords, utan hela planetsystemets död. Derefter följer i häftet en anmälan af den Inyligen utkomna första delen, af hr J. Mankells Anteckningar rörande finska armens och Finlands krigshistoria, af B—Ik. Anmälaren ger ett ampelt erkännande åt den vidsträckta forskning samt den insigtsfulla och skarpåterfinnas i hans nyaste arbete som utmärker sig genom ett rikt innehåll och en klar framställning. — Hr C. Annerstedt bar lemnat en redogörelse för innehållet af ett redan för flera år sedan utkommet arbete, Sveriges krig och politik åren 1808—1814, at G. Svesinniga kritik öfver krigsföriogen, som man är van att finna i hr Mankells krigshistoriska skrifters, och hvilka förtjenster äfven derus, hvilket på sin tid blifvit till sina fel och förtjenster utförligt skärskådadt inom svenska pressen. — Af tidskriftens båda utgifvare förekomma anmälningar af nyare vitterhetsarbeten. Slutligen hafva vi att omnämna det ur vetenskaplig synpunkt mest betydande bidraget till häftet; nemligen en helt kort uppsats med titeln: År den Boströmska filosoen eklektisk? Det är professor Boströms efterträdare på den praktiskt filosofiska läro, stolen vid Upsala universitet, som här tager till ordet med anledning af ett utlåtande angående Boströmianismen af en framstående dansk tänkare. I sitt förlidet år utgifna arbete Bidrag til Opfattelsen af Philosophiens historiske Udvikling — utan tvifvel en af de grundligaste och mest betydande skrifter inom de senare årens filosofiska litteratur öfverhufvad — fäller prof. H. Bröchner i Kjöbenhavn det omdömet om Boströmska filosofien, att den i likhet med vissa nutida filosofiska riktningar i Frankrike och Italien, är blott ett eklektiskt försök. Härpå genmäler hr Y. S. i Svensk Tidskrift hufvusakligen följande: Hvarje filosofisk åsigt är en verldsåsigt. Medelbart eller omedelbart har hon såsom sådan sin utgångspunkt i den: religionsåsigt, som tillhör filosofens folk eller tid. Äfven denna innebär och fordrar en viss verldsåsigt, och det religiösa intresset fäster sig mer eller mindre vid den filosofiska verldsåsigten. Man väntar sig godt eller ondt af henne, allt efter som hon öfverensstämmer med eller strider emot den åsigt, som från praktisk synpunkt finnes tillfredsställande eller på grund af auktoritet antages böra gälla. Men med afseende derpå, att filosofien såsom vetenskap man mer eller mindre begärligt efter den uppfattning, som filosofen har af det karakteristiska i den rådande religionsläran. — Vi fråga sålunda först och främst, hvad prof. Bröchner anser vara det karakteristiska i kristendomen. Svaret finna vi i den jemförelse prof. B. i sitt ofvannämnda arbete (sidd. 129 o. f.) anställer mellan kristendomen och neoplatonismen. Likheten mellan båda ligger i deras abstrakt spiritualistiska karakter och riktningen på försoningen genom det öfvernaturliga, oändliga, gudomliga. Visserligen få både spiritualismen och försoningen genom sina närmare har att söka det väsentliga i allt, lyssnar j bestämningar inom kristendomen en annan art n så G så