Men midt i denna hvirfvel af nöjen eller andaktsöfningar återkom stundom det hemska och förfärliga minnet af det brott hon föröfvat. De gyllene vågorna dykte upp framför henne midt under -strålande ljusskimmer eller i den tysta mörka natten — men då de dellrande bröto sig fram, afstannade henves pulsslag och hön önskade sjelf att kunna sjuuka neri deras famn för att finna ett glömskans Lethe för sin förtviflade och förtorkade själ. Men vågorna stego henne för hvar dag allt närmsre oeh närmare och hennes brännande andedrägt skänkte dem eld, de bländade hennes syn och deras jemna, plaskande slag mot stranden öfverröstade en vals af Strauss eller kyrkans orgeltoner, de höjde sig lik domsbasunens ljud, och hon föll ner, en skälfvande usling, utan att hennes läppar hade kraft att framstamma en syndabekännelse och hennes hjerta nog tro på en förlåtelse, nej, hon höjde ingen bön till Gud om förbarmande, hon hoppades icke på en misskundsamhet, och straftets bittra kalk vände ingen hugsvalelsens engel ifrån henne. Och hon bar sitt lidande i hemlighet. Trösten att brista ut i en högljudd klagan var icke unnad åt henne. I samma stund hon talade vore hon förlorad, utan att likväl finna den lisa hon suckade efter, den glömska bon åtrådde. Hon var tvungen att släpa minonoet af sitt brott med sig och, det skulle följa henne så länge hon lefde, det skulle fräta på -hennes lifskraft likt ett gnagande rost, det skulle tillintetgöra allt annat utom eldskriften om hennes synder. Hon skulle släpa sitt brott med sig med leendet på läpparne, en skadespelerska från lifvets början och till dess slut: hon skulle tjusa och bedåra medan hon värjdes vid sig sjelf, hon skulle till fattiga och betryckta likar utdela nådegåfvor och man skulle kalla henne en engel, medan hon var