utt hafva genomgått Kristiania katedralskola lef han student år 1828, vistades derefter ågon tid såsom privatlärare på landsbygden, og juridisk examen år 1834 och blef för att itbilda sig för advokatyrket anstäld såsom allmäktig på advokat F. Stengs kontor. tr 1837 blef han öfverprokurator i Kritiania och år 1841 höjestetetsadvökat. I de möningsbrötningar som åren 1830—40 gode rum inom det norska sambällst dtoge Danker genom sin uppfostran, siva vänskapsörbindelser och hela sitt skaplynne med nödrändighet till den sidan, der man närmast inder inverkan af den tidens franska, dokrinära liberalism ansåg sig böra uppträda mot den rena demokratien som då började utt vilja skaffa sig utrymme inom det offenthga lifvet. Dunker tillhörde då den riktning, Hvilkens representant inom den estetiska litteraturen Welhaven var och som i ;Den Cönstitutionelle hade sitt publicistiska orgali. Det var defförs öckså närmast den inom denna krets rådande uppfattningek. är vår författnings grundkarakter och de rätta principerna för dess praktiska genomförande och utveckling Dunker uttalade i sitt första litterära arbete Om den norske konstitution (1845). Det var närmast riktadt mot P.K. Gaarders grundlagstolkning och den genomgående tanken deruti var att bevisa oriktigheten af det betraktelsesätt, att grundlagen så helt och hållet lagt makten i folkrepresentationens händer, att den verkställande eller könungamaktsn är dess tjenare utan sjelfständig vilja och betydelöes. Hokör väckte liflig strid. Den betecknades från den motsatta. sidan såsom erke-rojalistisk, och minnet af dess utpräglade polemik mot folksuveräniteten bidrog säkerligen i väsentlig mån att utestänga författaren från representationen, till och med sedan hans duglighet och kunskaper utvecklat sig tillett mer än vanligt omfång och hans politiska åsigter blifvit väsentligen modifierade. Det sistnämnda kan anses hafva inträdt först under de sista åren af Dunkers lefnad då hans blick genom bötfaktat: det af större politiska och historiska ämnen fått anledning att vidga sig utöfver en från början temligen inskränkt syckrets. Sedan Dunker 1859—60 genom sina Flyveblade, tagit dei i de då pågående stridigheterna mellan de båda förenade rikena, upptog han under 1866—68 samma ämne till behandlande uti sitt arbete Om revision at föreningsakten; et vigtig inlaga i den ännu icke afslutade behandiingen af ta betydelsefull fråga. Det var säkerligen Dankers 52 skan och afsigt att under den återstående delen af sin lefnad egna sig mera uteslutande åt sådana större statsrättsliga uppgifter som först föranledt honom att uppträda såsom författare och till hvilka han genom sistnämnda skrift återvändt. — Isynnerheöt hyste han ända till slutet en hflig önskan att blifva färdig med en replik till den inlaga mot hans bok om Revision af föreuingsskten som i våras kom fram från en af nnionskomitens medlemmar, likesom han i sam: manhang härmed ämnade gifva en skildring afdetinatressanta uniousfö mellan Österrike och Ungern som nyligen blifvit gjordt. Eu öfverhandtagande sjuklighet bidrog emellertid att först fördröja och nu alldeles hindra utförandet af dessa planer. Dunker var ovanligt beläst inom skönlitteraturen och hade mycket sinne för formens skönhet. Detta drag hos honom fö tjenar att ibågkommas, ty det gaf åt hans uppträdande vid sådana tillfällen der det mindre var fråga om att vända sig till känslorna än till öivertygelsen en bestämd prägel af artistisk — stundom något sökt — sorgfällighet. Derföre förfelade stuudom hans tillfällighetstal sin verkan, ehuru denna vid andra tillfällenp, när talets föremål och situationens stämning ryckte honom med sig till en friskare strömmande vältalig het, var säker som ingen annans. Vi vilja blott erinra om det stora tolkmötet på Börsen under 1848 års krig och hans tal för Danmark vid jubeltesten på Slottsbacken den 17 Maj 1864. Det var hans bästa politiska trosbekännelse som vid dessa tillfällen fingo ett uttryck; ty han var en varm skandinav och 1 Norge finnas få män som varit så trofasta i hängifvenhet och uppoffring för den skandinaviska iden som Dunker. I sitt enskilda lif vaun Dunker både i Norge och i brödralanden vänner, hvilka alla kunna intyga hans sällsynta hängifvenhet och trofasthet. Äfven mången klient kan betyga, att denae man, som med så mycken förnöjelse ironiskt omtalade sin butik der alit som hörde till fscket levererades väl gjordt och för kontant betalning, mången gång i tysthet lemnat det bäst utförda arbete utan någon vedergällning.