ha makt att följa henne lävgre, bon hade besegrat detta minne af brott och elände, hon hade gifvit sig sjelf den dom lsgen skulle tilldöma henne — lif för lif! Jordelifvet med dess fröjder och qval voro icke lärgre till för henne, hon stod på gränsen utom tiden, på den gräns dit hennes dödssynder kastat henne och hon stod der utan att tveka. Så nöjd som i-denna stund hade hon icke känt sig på många år — icke då hon tillnarrat sig Anton Denkwarts kärlek och guld, icke då Edvard Denkwart gjorde henne sin första kärleksförklaring — huru Jångt tillbaka i tiden fick -hon icke söka den stund; då hon senast var så lätt om hjertat, hon fann den först när hon tänkte på huru hon en gång kommit hem från en skolexamen-med högsta betyget för flit och uppförande och full af de bästa föresatser och skyhögaste förhoppningar. Ett litet leende lekte på Agathas läppar: Mäånne detta en gång skall tala för mig, när mitt sista betyg faller ut! tänkte hon och nalkades ett skrifbord, der hon med stadig band tände en låg moderatörlampa. Hon drog fram en lätt korgstol, och ordnande någratdoftande och glänsande papper, satte hon sig ner vid bordet. Edvard Devkwart, som kände en del af hennes förflutna lif, skulle nu få hennes sista bikt. Hvilken lättnad att slutligen få tala om det brott och det elände som tyngde hennes själ. Doftet af parfymeradt lack kändes ännu i rummet, då Agatha skötregeln från dörren, hvarefter hon ryckte i ett perlbroderadt klocksnöre. Kära Bertha, bed att Carlsson går och hemtar mamma bit till mig i qväll, hon kunde gerna dricka tå med oss, bad den unga qvinnan sin inträdange svägerska. Anton sade att du hade hufvudvärk och