att ana den strid som den så högt älskade qvinnan kämpade ut vid hans sida, Hon som trott sig så klokt beräkna allt, huru dum hade hon icke i det hela varit! Ett föraktligt leende krusade en sekund herres läppar, hon kände nästan en tröst i att förakta sig sjelf. Men tyst! Hvarifrån kommer detta sakta plaskande ljud — se rundt omkring henne oppar grönfärgade vågor med en lätt azarskittning! De leka, hoppa och kasta sig öfver hvarandra! Nej, hon uthärdar inte längre, den sista tärningen må falla! Agatha hade höjt dörrdraperierna till nästa rum och de föllo ljudlöst igen efter henne. Efter några minuter var hon återkommen. När hennes man då såg upp, höll hon skalkaktigt händerna för hans ögon och frågade, om han uödvändigt ville törderfva dem, eftersom han så ihärdigt läste i skymningen. Det här kapitlet var ju rätt intressant och jag vill sluta det. Men nu går jag på en timmas tid ner på kontoret. Huru var det? Följer. du med Martina på konserten i qväll? Jag har hela dagen haft site ondt i hufvudet och tänker bli hemma. Ja, så din panna bränner, kära barn! Du ät också så litet till middagen... När du har gått, vill jag försöka att sofva, ag skall skjuta till riglen att jag får vara i tred. Hon följde herr Denkwart till dörren, roade honom der en gång tillbaka och slöt wonom häftigt intill sig. Gud välsigne dig, min egen käre manl! viskade hon. Han var borta och hon stod midt i rumnet, med ett stolt triumferande leende på ina läppar. Den förfärliga synen skulle icke