gar och förenade sig till ett förvirradt sor ur hvilket hon icke kunde tatta något anna än sin egen envisa tanke på döden. En lät frossa skakade hennes fina lemmar vid dei tankeblixt, som visade henne den, väg på hvil ken hon skulle kunna nå detta mål. Jag skall dö, tänkte hon, jag skall d redan i dag, om klockan derborta slår förr, äl min man vändt om det blad han ou läser på! Hon, som stolt sagt åt sig att hon sjel styrde sitt öde, kände likväl nu en viss lätt nad att ha lemnat åt slumpen att kasta u det sista tärningskastet. Edvard är tre mil härifrån hos en döds sjuk vän och Martina skall i qväll gå på er konsert med Helene. Ingen dagskulle kunn passa bättre för mig, fortsatte bon att tänka medan hennes blickar icke flyttade sig frå minutvisaren som skred allt närmare och pär. mare timslaget, under det hennes mans ögor sjönko alit längre och längre ner mot den sista tryckta raden. Den unga qvinnans ansigte vexlade ej längre melian sorglöshet och ångest, det låg blot en kall likpöjdhet i den blick, hvarmed hor följde visarens rörelser. Klockan slog nu sex slag, men innan det sjette slaget förklingat, hade herr Denkwart vändt om bladet. ,Således återigen jag sjelf som skall välja !s Hon kastade en hastig blick omkring rumnet, öfver hvars comfortabla prakt skymningsskuggorna bredde sig som en tunn grå ;ja, mot hvilken eldskenet från kakelupnen ämpade med en svag, aftynande kraft. Slutigen fäste sig den unga qvinnans ögon på den läsande mannen. Det låg ett tåreskimmer öfver de glänsande speglarne och hon tryckte de små, späda händerna hårdt intill sitt bröst. Anton Denkwart läste lugnt vidare utan