den fattigaste och eländigaste bland dem alla och hon kände en tördömd andes hela fasa Dessa voro de tankar som en kall Marsdag genomforo Agatha, der hon i ett kabinett, som stötte intill sängkammaren, satt framför brasan, under det hennes man läste högt ur en engelsk tidskrift. Hon reste sig upp och slog i ett glas vatten, som hennes maktlösa hand nekade att föra till hennes läppar, under det hon i en af de medaljongformiga speglarne på väggen betraktade sitt bleka, ångestfnlla ansigte, öfver hvilket hon i denna stund icke förmådde att lägga dess så egendomliga, glädtiga och bekymmerslösa uttryck. Om hennes man sett upp från sin läsning skulle hans ord afstannat vid åsynen af den älskade qvinnans blåaktiga och förvridna ansigte, en fråga från honom och hon skulle kanske vid hans knän gjort sin syndfuila bikt; men han läste lugnt vidare, medån hennes händer famlade hit och dit och hennes tänder hårdt slogo emot hvarandra, Hon stod orörligt stilla med läpparne sammantryckta — ingen suck, intet rop fick slippa öfver dem. Huru länge skulle hon uthärda detta lif! Se, vågorna stego allt högre och högre, de yrade rundt omkring henne och deras perlande bubblor stävkte ugp i hennes panna. och ;hejdade hennes tankegåog. Så fortfor hon att stå stilla med tillbakahållen andedrägt, som om döden med sin lia fläktat öfver henne. Men i samma ögonblick sprang en hög rodnad upp på hennes kinder, ögonen flammade och lågade och hennes stela lemmar återfingo sin böjliga smidighet. Jag skulle vilja dö, tänkte hon, jag skulle vilja dö i denna stund! Hennes ögon irrade från den runda, antika väggklockan och bort till bennes man. Läsningen blandade sig med pendelns knäppnin