Den demokratiska pressen i Frankrike, reoresenterad af Siecle, LAvenir National, Le Temps m. f, uttalade sig, som bekant, i böran afgjordt mot kriget. Sedan det dock blifvit förklaradt, ha de visserligen instält in opposit on deremot, men fordra att regeingen skall bortkasta de lumpna förevändvingarna dertill och öppet tillstå, för hvilken ;rsaks skuld hon dragit svärdet. De yrka vidare, att sedan kriget en gång är börjadt, Frankrike deraf kan draga all den vinst det för sina gränsers betryggande behöfver, men heller ingenting mer. Så yttrar Siegcle i sitt nummer för den 22 Juli med anledning af hertigens af Gramont depesch till Frankrikes sändebud i utlandet: Hr de Gramont framlägger orsakerna tili det nuvarande kriget. Det är med ledsnad vi se att han der som rättmätiga krigsorsaker endast omnämner de händelser som stå i samband med prinsens af Hohenzollern kandidatur till den spanska tronen. Vi vilja ej bedöma det sätt, hvarpå han utvecklar sitt ämne. Det skulle vara förspild möda. Det lönar visst mödan att i detta ögonblick tala om denna kandidatur, som blifvit nästan lika fort återtagen som publicerad. Man skall måhända invända, att de diplomatiska bruken fordra att man i ett sådant ämne döljer de verkliga orsakerna för att endast uttala förevändningen. Om bruken äro sådana, äro dessa bruk afskyvärda. För vår del måste vi öppet bekänna, att vi ej utan en känsla af blygsel kunna se, huru Frankrikes utrikesminister för att rätttärdiga kriget, ej kan hitta på något bestämdare uttryckt skäl till missnöje än en försvunnen kandidatur. Hvilket är då ändamålet med kriget? Hvilket är priset för de blodiga offer viskola bringa? Vi veta ej hvad regeringen tänker i detta hänseende, men vi kunna säga, hvilken opinion som i detta afseende är rådande bland ett stort antal patrioter. Nå väl, många patrioter tänka, att kriget, sedan det ej längre står att förekomma, bör, så framt det ej skall bi en ofruktbar galnskap, återgifva Frankrike sina östra gränsers trygghet, sådan den var före 1815. Vi ega ej att blanda oss i Tysklands inre angelägenheter, men vi äro skyldiga att betrygga oss mot den fara som botar oss, om gent emot ett centraliseradt och miltäriseradt Tyskland vårt lands portar forttarande skola stå på vid gafvel. Aterställandet till Frankrike af Landau och Saarlouis, gamla franska städer, med de kriogliggande distrikterna och dermed tillslutande af de i Elsass och Lothringen gjorda hålen är minimum af hvad vi nu, sedan svärdet är draget, äro skyldiga att fordra. Dessa distrikt, föga betydande till vidden, men väsentliga för vår trygghet, fingo vi behålla 1814, men — och detta får man ej glömma — de fråntogos oss efter Waterloo. Hvad deremot beträffar de öfriga tyska provinserna -på venstra Rheinstranden, så påyrsa ej de fransmän, hvilkas patriotism är af det uppiysta slaget, deras ioförlifvande. Det skulle vara ett annat Venezieni Frankrikes flank. Men det nationella intresset fordrar åtminstone deras mneutraliserande, i likhet med Belgiens och Luxembourgs stäldt under stormakternas garanti. Tyskland skulle. ej derpå förlora någonting ittygghet, emedan Rhein är dess gräns, men vi skola derpå vinna devna reciprocitet i defensiven som vi ha rätt att fordra och som vi 1866 skulle erhållit utan krig, om våra makthafvande varit vuxna sin ställning. Ännu en gång: vi veta ej hvad den kejserliga regeringen vill, men om kriget ej för henne är ett rent dynastiskt företag, är det hennes skyldighet att förklara sig derom och ej längre i sina officiella förklaringar uppehålla sig vid denna puerila spanska ,chicane, som nationen, hvilken nu skall offra sitt bästa blod, aldrig frågat det minsta efter. Journat officiel meddelar, att Pråvost Paradols lik blifvit inskeppadt på ångfartyget Lafayette, som den 23 Juli afgick från Newyork till Frankrike.