att BapteoovdtEl likajglitetj ville göra de Snom att gå tillbaka till år 1863, då Nå poleon Iil gaf Etropa valet inellan en kor gress och tya Krig, måste man nödvändig komma -till-den-öfvertygelsön; att allt hva man upplefvat icke är en rad af lösryckt: enstaka, tillfälliga händelser, utan verknin gar af en gemensam orsak, att den europei ska politiken icke byter om färg från i da till i morgon eller efter den tillfälliga lösnin gen af enskilda tvistefrågor; utan Hvila på stora och fortverkande krafters Spel. Åt vi alltid varit ense med oss sjelfva i dett hänseende, deraf kan det så mycket mindr falla oss in att göra oss en förtjenst, som v i sjelfva verköt endast varit ett genljud a de franska tökådtingarna, om den allmänn: politiken; men deruti att hela grutduppfattnin gen visat sig fullkomligt riktig, se vi dock en godtgörelse för de-misstag vi begått antinger af brist på kännedom om de verkliga förhållandena öller äf en viss ljdelsefullliet son är lätt förklarlig deraf att Danttark varintresseradt i allt detta. Vi hade, för att anföra exempel på sådana misstag, icke i rätt tid öga för att det var förbi med de gamle statsmitntiens inAytande i England; men det kan ländå oss till ursäkt att de på den tider dock sökte dölja sin ömklighet genom ätt föra sina stora föregångares. språk. Vi antogo ännu att det skulle blifva något af det mexikanska företaget då det redan vär 0återkalleligen tppgifvet och vi hörde verkligen till dem som längst bevarade sin tro i detta hänseende: Ehuru Frankrike utrymde platsen ihed högt buren fanå och efter en kedja af segrar, kunde vi först sedan truppernä voro inskeppade göra oss förtrognå rined detta itertåg. Två gånger ansågo vikriget mellan Frankrike och Preussen nära att utbryta, semligen straxt efter Sadowa, då Drouyn de Lhuys fordrädö kompensation af Bismarck, och dernäst under luxembourfgska tvisten. Vid förra tillfället hade, såsom det icke Iröjde att visa sig, Frånkrike allsicke någon ullvarsam tanke på en militärisk intervenion, och hvad Tan läxembourgska frågan ingår, förklarade väl marskalk Niel sedernera i lagstiftande kåren, att franska regeingen under en tid af åtta dagar ansåg kriret oundvikligt; men det kan dock icke vara jägot tvifvel underkästadt, att Frankrike id detta tilfälle gjorde allt som stodi dess nakt och lät förena sig med dess ära för utt undgå ett krig då. dess ställning. var gynsam i militäriskt hänseende. Men dessa ederlag voro, som Napoleon III en gång yttade i ett tal till folket, endast öfvergående, ch man kän icke från den förflutova:tiden nföra det allra minsta som kan tyda på tt Frankrike var sinnadt underkasta sig lem såsom definitiva. . Nu, då uppgörelsens gonblick. ändtligen kommit, är det intressant tt se, huru alla i Frankrike från kejsaren ill den ringaste journalist gå tillbaka till Saowa och göra detta till Ytgängspnakt för riget. Man öfverbjuder hvarandra i ätt örklara, att Frankrike under de sista fyra ren måst tåla en behandling och ea ställ ing som ingen ännu vågat försöka att påvinga det. Sedan det under detta tidskifte gnat fredliga försäkringar, har Rouher, Sadowa ministern, nyliget tackat Kejsaren, ;r det han förstått att. tygla transka folkets tålighet. I dessa dagar har den baierska trikesministern upplyst, att Frankrikes mi tärattache yttrat till honom: Frukten mogade långsamt och har i fyra år bäpgt på rädet; nu är den mogen och har fallit ned f sig sjelfo. Det är som .sagdt för denna ikenskapsuppgörelse som Frankrike drager värdet, och det är i allra högsta grad glädnde att se, hvilken betydande plats på reussens stora syvpdaregister den franska ressen, isynnerhet den officiösa pressen, gifer pragfredens 5 artikel.