la) en högst betecknande karrikatyr, attöljd a tå 8 icke Sindre beteckbande inskrift. Mai a såg Napoleon Il och Bismarck vända ryg. gen åt hvarandra och se åt hvar sitt håll .. Hur skall det gå, står det under teckningen när dessa båda en gång vända sig om, st hvarandra i ansigtet och tilltala hvarandra! ; Nu har man fått svaret härpå; Förlikninger i den luxembotirgska frågan fädrog endas till att förvärra ställningen: Både den franska åogeringens örganer öch de oberoende 3 tidningarne framhöllo outtröttligt nödvändigJ. beten af att stäfja Preussens makt; och g ) Nordslesvig blef icke glömdt, icke en gång i Monitören, på den tiden ännu en officiel tidning, som under en längre tid nästan hvar 4 verka erinrade Premssen om pragfredens 5:te artikel. Subskriptionen för äe slesvigske värnepligtige i Juni och: de franske journaIlisternas besök här i:Augusti buro vitnesi börd om franska folkets sinnelag. På samma tid som fiendskapen mellan Frankrike och . Preussen framträdde starkare,, blef närman-Idet mellan Frankrike och Österrike trots 5! det olyckliga KAtStrören i Mexiko bestänt digt innörligäre; och Frans Josef och Napotleon III beseglade den 18 Åvgusti 1857 i g) Salzburg de båda landens vänskap. Episoj 3 I id ; den i, Oktober 1867. med Garibaldis friskaror och drabbningen vid Mentana visade Italien och hela verlden, att det var Frankrikes anger att hålla de traktater det afslutit. ter närmade sig den krigiska känslätn till ett utbrott i September 1868. Utan någon egentlig. anledning. som kunde. uppvisas inträdde en i hög grad retad stämning mellan Frankrike och Preussen, och konuog Wilhelth; som bu med tårar i de gamla ögonen ; Junder det hvita håret, talar om sitt frediiga sinnelag, kände sig vid sitt besök i Kiel auppfordrad att hålla ett högst utmanande tal, som rentaf var ett slående på svärdfästet. Bismarck bar sedermera erkänt, att Europas fred under dessa dagar stod på ytterst osäkra fötter och att han i grunden var -j beredd på krig, Det var Topetes och Prims .luppror i Spanien som tillsvidare afledde faIran, och man trodde sig berättigad till den glatsats, att Bismarck varit icke alldeles utan del i denna händelse, hvilken inträffade just då kejsaren skulle hafva ett möte med drott-tning Isabella. Varsdet verkligen en plan Toch icke en lycklig tillfällighet så hade den framgång, ty Preussen fick åter tid på sig. låret 1869 förgick under follbordandet af I Frankrikes militärorganisation och en cmbildning at dess inre förbållanden, till hvilken första grundstenen blifvit lagd genom kejsarens bret till Rouher den 19 Januari 11867, men som blifvit påskyndad genom valen i Maj och Juni 1869 och efteren öfvergåpgstid af några månader ändtligen kom till. fullbordan genom den -parlamentariska ministeren af den 2 Jan. 1870 och: plebiscitet af den 8 Maj. Härmed voro aila förberedelserna afslutade, Frankrike stod: rustadt och färdigt till att vid förstå anledning upptaga den strid som för dess nationalkänsla framställde sig såsom oundviklig och i sjelfva verket äfven var det. Den förste parlamentariske utrikesministern Darua måste afgå, emedan han icke fullkomligt harmonierade med kejsaren på detta område, der Napoleon III icke vill lemna ifrån sig högsta ledningen. Hans efterträdare, hertigen af Gramont, hade knappast tillträdt embetet förrän förebuden till den nära förestående kampen började visa sig. Redan den bitande allusionen på Bismarck i svaret på Morys interpellation om S:t Gotthardsanan var ett sådant förebud, icke mindre betydelsefullt än .kejsarens nyårshelsning till baron Bäbner den I Jan. 1859, och andra karakteristiska yttranden förekommo under debatterna om nedsättning af å-ets utskrifniog till hären. -Ollivier sade bland annat : följande: Det är isynnerhet två traktater vid hvilka Europas fred är bunden, nemligen den af 1856 som ordnar orientens förhållanden, och pragfreden, på hvilken Tysklands fred hvilar; det är en gifven sak inom den europeiska diplomatien att båda dessa . traktater måste upprätthållas.,. Så kom den spanska. successionsfrågan: Frankrike lät icke . narra. sig,och föra sig på villospår. Det företog ingenting mot Spanien. Det höll sig till -den, från hvilkens sida den hohenzollernska kandidaturen var en intrig. Det fast-: höll Prenssen då detta med distraktioner och nodflykter, med hvilka en svagare makt skulle hafva låtit afspisa sig, ville slingra sig ifrån alltsammans. Det nöjde sig icke med att man på en omväg sökte bringa frågan i glömska, och då Preussen ansåg sig kunna tillåta sig ett förfaringssätt, hvarigenom det l: kunde få skenet af att hafva afvisat en otill:; börlig närgångenhet. — just då kom krigs-: förklaringen... Det oundvikliga skedde, så snart Preussen och Frankrike för första gån: gen på tio år började en omedelbar diplomatisk underhandling med hvarandra. Att explosionen egde rum i anledning at en spansk fråga är tillfälligt. Den kunde lika väl hafva . kommit genom hvilken annan sak som helst. . Det är icke utifrån eller för en särskild tvists skull som kriget uppstått; detta har genom en iore naturnödvändighet framvuxit ur sjelfva l. det politiska tillståndet. ä Våra läsare veta, att vi ständigt hafva: behandlat de allmännva politiska frågorna från fransk ståndpunkt. Det berättigade i denna ståndpuckt synes oss få en ytterligare belysning genom den erfarenhet man under de sista åren gjort, i det man sett skilnaden å när Frankrike och när Preussen råder i furopa. Huru: lyckligt och-lugoande var icke detta tillstånd under det andra kejsardömets första lysande period i jemförelse med hvad det blef då Preussen fick herraväldet, och hvilken oerhörd motsats är det icke mellan Savoyens och Nizzas införlifvande med Frankrike och annexationerna i Italien å ena sidan och-de preussiska eröfringarna på den andra. Dertör har man också sett, att det räder allmän belåtenhet i Italien och att de nya franska departementen icke hafva förorsakat den kejserliga regeringen den ringaste svårighet, under det hatet mot Preussen ännu glöder lika starkt i dess nya provinser. De principer som berrska i båda landens utrikespolitik äro tillden gradmotsatta, -att de mäste. halva Jött till en sammanstötning, äfven om icke Preussen visat ett så stort öfvermod; jemt och ständigt utmanat Frankrike och utan omsvep låtit förstå, att det rufvade på nya erötringar som skulle göra