Aftonbladet – 28 juli 1870, sida 2

Ja, det var på den tiden! Agatha hade lutat sig ner öfver några slingerväxter, som hon lindade om hvarandra. Måhända tänkte hon på längesedan förgångna år, fulla af oskuld, af barnsligt jägtande efter grannlåter och af fåfänga drömmar om en gyllene framtid. Måhända tänkte bon på sin lilla list, för att få en vacker bandstump, eller sina små intriger, för att erhålla ett nytt parasoll, eller på sin första rodnad, då en man sade henne kom-plimenter öfver hennes skönhet. Jag minns just, började åter fru Bernard, att jag förebrådde dig ditt skratt och du svarade: jag må det väl, det var ju inte min panna som glaset slog sönder! Ack du, den stackars frun, som olyckan hände med, fick ett ärr i all sin tid! Agatha svarade ingentiog — kanske hörde hon inte ens sin mors ord, men hennes tankar fortforo att irra långt före den tid som var. Men det var då en evig förmiddag! Skall den då aldrig ha ett slut! Agatha drog fram sitt ur med en otålig rörelse och såg på det. Jag skall taga fram det der linnestycket, så kunna vi komma i arbete, sade hon; men nålen stack sönder hennes fingrar och hon lutade sig snart trött tillbaka mot soffan, Du har aldrig haft någon ihärdig håg för handarbeten, sade fru Bernard, häruti brås du på mig. Jag minns då din salig far lefde, och fast du inte nådde stort öfver bordkan-, ten här, så ifrade ban för att du skulle lära dig sy; men pär tråden gått ur nålsögat ett par gånger och envisades att oupphörligen slå knut, så kastade du lappen på goltvet ochtrampade den och slet sedan sönder den i små bitar. Det syns att det är spanskt blod i henne! sade din far. Herre Gud, det var precist två månader före det han låg på botten i Atlantiska bäfvet (Forts.)