Aftonbladet – 28 juli 1870, sida 2

De båda vagnarne voro åter skilda frår hvarandra. Ack, sade Agatha, det var kanske obe tänksamt af mig, att jag sade de der orde; till Edvard; men jag kan inte. förtänka on också Helene snarare skulle finna sig nöj än ledsen öfver att ha blifvit utaf med de lilla fulipgen, om hon också inte precist kar vara glad öfver hvad som skett., Hon kunde knapjt tillbakahålla ett lite leende vid tanken på Edvards mörka upp syn, då hon framkastade de få orden on elene. Fro Bernard satt på verandan och hvif. tade med näsduken mot de hemkommande damerna. Efter en flyktig helsning på heon lemnade Agatha sina gäster. Hon gick in sin mans arbetsrum för att hemta en bok som hon nyss talat om, hon stannade framfö bokhyllan, der stod hon några minuter orörlig utan att lyfta en hand, utan att lyfte upp ögonen. Hvad var det som dref mig dertill? frågade hon sig hastigt, bvad dref mig dertill Hennes tankar voro så lifliga, det var som om någon högt skrikit dessa ord till henne Hon. såg sig förskräckt omkring. Hennes sinnesrörelse blef så stark att hon måste stödja sig mot bokbyllan, som vacklade till, medan böcker föllo ner rundt omkring henne. Hon latade sig hastigt ner och plockade upp dem en efter annan och släppte dem åter ur händerna stirrande framför sig. Det lilla gröntapetserade rummet gungade och sträckte ut sig till skira, krusiga vågor, hon blickade på dem utan uppehåll, utan att andas, de lätt gyllene vågorna spelade oupphörligen mot stranden och midt i den solljusaste vattrinen stänkte några klara perlor ett yrande skum! Hon gaf till ett högt rop. Detströmmade