uppstämde nationalsången. Under loppet af natten ryckte trupper ut flere gånger. I dag på morgonen var det zouaverne och gardeslanciererne; derefter kommo ännu en gång gardesgrenadierer och så skall det fortfara dagen igenom, till dess den siste soldaten har bunnit upp sina vapenbröder vid gränsen. Man lade märke till, att officerarne enligt krigsministeriets befallning tagit af sina epäåletter; endast snörena på ärmarne antydde deras grad. MSoldaterne helsades öfverallt med enhällig entusiasm. Hvarje franskt hjerta kom i rörelse, och åsynen af dem som skulle kämpa för Frankrikes ära och storhet gjorde ett öfverväldigande intryck. De tvenne zouavbataljonerna af gardet afgingo i dag på morgonen kl. 8 till Nancy. Gardets jägarbataljon drog åstad kl. 12 på middagen. Generalerne Picardo och Delignys divisioner skola sålunda i morgon befinna sig på sin bestämmelseort och vara inkorporerade i general Bourbakis kår. Man kan häraf sluta, att kejsaren reger till hären i dessa dagar. Fyra linieregementen väntas i dag från Brest, Lorient m. fl. ställen, der de tillsvidare skola ligga i garnison. Första ärmökåren (marskalk Mac Mahon) är nu fullständigt organiserad, skrifves den 21 Juli från Paris. Den är på följande sätt sammansatt: 1. Divisionen general Ducrot, bestående af brigaderna general Moreno och general de Portis de Houlboc; 2. Divisionen general Abel Douay, bestående af brigaderna general Mont-Marie och general Pell6; 3. Divisionen general Raoult, bestående af brigaden Oherille samt ännu en brigad af zuaver och algierska tiraljörer; 4 Divisionen general Lartique, bestående af brigader general Fraboulet och en andra brigad. Vidare: kavalleridivisionen general Duhesme, bestående af 6 kavalleriregementen i 3 brigader, kommenderade af generalerna de Septeuil, de Nanssuty och Michel. Det mobila nationalgardet kommer att i nästa vecka afgå till lägret i Chålons. De franska soldater, som skola afgå till stridsplatsen, besöka nästan alla derförinnan kyrkorna för att bikta sig. Times säger sig ha försökt ånyo skicka samme korrespondent, som 1866 följde de preussiska trupperna och hvars berättelser från detta fälttåg blefvo europeiskt ryktbara, till det preussiska högqvarteret samt en annan kompetent korrespondent till det franska. Men kejsaren har förbjudit tillträde för pressens representanter, förmodligen menar Times, emedan han liksom Cesar vill sjelf skrifva kommentarierna till kriget. Konung Wilhelm och hans generaler skulle ej ha haft något emot den bekante kapten Hoziers närvaro i armen, utan benäget lofvat honom tillträde, men hrr Gladstone och Cardwell ha gjort. invändningar deremot. I kabinettsråd är blif-vit beslutet, att ingen engelsk officer, i eller. utom tjenst, skulle erhålla tillåtelse att bege. sig till krigsskådeplatsen, af fruktan att hans närvaro der skulle såra franske kejsaren. Vi kunde ej tro det vara möjligt, säger Times, men så förhåller det sig. Verldsbladet skall dock skicka en annan korrespondent och hoppas kunna bevisa, att militärisk insigt ej är begränsad till armens rullor. Den stab, som skall åtfölja franske kejsaren, då han afreser till armen, består af: generalerna Frossard, Beville, prinsen af Moskwa, Castelnau, Douay, Bourbaki, Lebrun,. Waubert Genlis, grefve Reille, Fave, Pajol, Arnandaux; vidare ordonnansofficerarne, kaptenerna Dreysse, Lauristonp, Guzman, Hepp, Clary, Pierron, Tretesson, Morcourt, Haudecourt och marinlöjtnanten Conneau, inalles 13 generaler och 10 ordonnansofficerare. I kejsarens närmaste omgifning finnas föröfrigt kabinettssekreteraren Pietri, general Courson med sekreterare och öfverstelöjtnant Tascher de la Pagerie. Enligt senaste uppgitter i tyska blad skall staden Frankfurt, som utgör medelpunkten för ett helt jernvägsnät-och innehåller de mest ändamålsenliga lokaliteter, vara utsedd till konang Wilhelms högqvarter. Mot ett anfall norrifrån är Frankfurt betäckt genom fästningarna Köln, Coblenz, Ekrenbreitstein och Maintz samt talrika förskansvingar längs högra Rhenstranden. Deremot är staden mindre betryggad mot en fiende, som framtränger söderifrån genom Rbheinbaiern och södra Hessen-Darmstadt. De anstalter som blifvit gjorda för att betäcka ställningen mot söder bestå, såvidt man vet, i up; ställandet af en ansenlig styrka (omkring 30,000 man badensiska, baierska och preussiska trupper) i omgifningen af Mannheim samt starka detachementer i de befästade städerna Germersheim och f. d. förbundsfästningen Lanau. Om tidpunkten för konung Wilhelms afresa till hären vet man ännu intet bestämdt. Preussen måste vid försvarandet af Rheinlinien hufvudsakligen se på bibehållandet af förbindelsen med Norra Tyskland. Såsom en sgdan utmärkt centralposition måste Rheinlinien Mannheim—Maintz—Coblenz betecknas. Framrycka fransmännen genom Sydtyskland, så kunna preussarne från denna position genom en stöt åt söder hota den franska invasionsarmen i dess venstra flank. Framrycka de vester om Mosel mot nedra Rhein, då är ett preussiskt anfall från Coblenz tillräckligt för att tvinga den franska armen till Belgien. Vi äro af den öfvertygelsen, att de preussiska generalerna skola företaga koncentreringen af sina hufvudmassor nära Mains mynning. Napoleon vet detta mycket väl, finner situationen för ett anfail alltför farlig och dröjer derföre i den förhoppning att preusssrne, uttröttade at en lång väntan, skola låta förleda sig till en falsk rörelse. Ty hvar och en — isynnerhet en falsk — rörelse innebär ett moment af svagbet för den arme som utför densamma. På ett sådant ögonblick synes Frankrike vänta. I en korrespondens från Wien af den 20 dennes heter det: Det tyckes som preussiska sydarmen ämnade prisgifva landet intill Sciwarzwald, hvarest den uti en fast ställning i bergpassen vill söka uppehålla fransmännen tiil dess att den starkare preussiska nordarmen hunnit kasta fransmännen tillbaka. Denna plan förutsätter, att man förut försäkrat staden Frankfurt, som bildar nyckeln till Mainlinien, för all fara vesterifrån. Preussen synes hafva riktat sin omsarg Hå denna punkt. Mainz är starkt pro