Aftonbladet – 27 juli 1870, sida 2

förstås, att det nästan alltid varit sådana stackare, som varit utan tillsyn; men med den vård han fick hos dig... En olyckshändelse är lätt framme, afbröt herr Denkwart, som fruktade att Agathas obetänksamma ord skulle såra hans brorson Och när den skall hända är all vaksamhet förgäfves. Hvad säger Helene? återtog han efter ett ögonblicks tystnad. Hon gråter. Åter blef det en liten paus, under hvilken man blott hörde Edvards hårda, afmätta steg. Jag kan inte förstå huru det var möjligt att hon inte såg barnet, då det sprang ut med henne! talade Agatha. En stark rodnad steg upp på Edvards panna och kinder; men han fortsatte sin gång utan att svara. Det kom väl springande efter henne, sade herr Denkwart, som såg hans starka färg, och man kan väl inte i hvart ögonblick tänka på små barn, för resten när en olycka skall ske... Fröken Cornelia afbröt honom med att tala om Guds skickelse och en liten negergosses underbara räddning från en förfärlig haj, som tått honom mellan sina käftar. Den stackars modren stod på stranden, sade hon, och bad Gud om barnets räddniog. Hon hade den rätta tron och den lände henne till rättfärdighet, den ohyggliga fisken: förde gossen fram till stranden, der han oskadd föll ner framför hennes fötter. Var god och hoppas, doktor Denkwart: en sann och innerlig förtröstan!s Hon nickade nppmuntrande mot den unge mannen. Kom ihåg en sann och innerlig förtröstan: låtom oss bedja för det lilla barnet! Hvar två eller tre äro församlade i mitt namn! (Forts.)