Aftonbladet – 26 juli 1870, sida 2

m— rade, och att han troligtvis dröjde med sitt svar för att göra sig underrättad om den blifvande fästmöns familjeförhållanden o. 8. v: Han är ju också en storljugare! Till mig sade han: jag har blott en slägtinge, en fattig, afdankad löjtnant, som det kostar bed ett par hundra riksdaler om året att upderhålla. Men säg mig, hvarifrån kommer all denna hans nedrighet? Herr Denkwart stirrade på sin brorson, som om han kunnat ge honom upplysning härom, ifall har velat. Aldrig någonsin har man förr vågat att bedraga en Denkwart!, återtog den äldre af det namnets representanter. Det är en oerhörd djerfhet; men han skall få stå till svars inför mig! Behandla honom med stumt förakt! sade Agatha, som under herr Denkwarts långa tal bibehållit sin vårdslösa ställning; men en högre purpur brann na på hennes inder och en lätt darrning flög öfver hennes svällande läppar, då hon talade. En sådan person som han skulle inte förstå sig derpå, svarade Anton Denkwart, och endast skratta öfver att man lemnade honom atan någon näpst. Men hvad säger Martina? frågade Edvard. Hon vet ännu ingentiog. Florentine talar om att hon inte haft mod att krossa hennes hjerta. Dumheter! Då hon inte längre kan högakta Fritz Raben, är kärleken borta, inte sanot, min älskling! Han blickade åter på Agatha, och hans hbopdragna, upphettade ansigte fick ett lugnare pttryck. pe kan åtminstone inte tänka mig en kärlek ötan aktning. Några ögonblick innan min syster skref till mig, hade hon emellertid visat Fritz Raben det funna brefvet; han tog saken ganska lugot, skrattade till och med, om jag minns rätt, då hon talade om min rättmä