Aftonbladet – 23 juli 1870, sida 2

de dofva hammarslagen från schweizerhuset hade också tystnat. Edvard gick fram och tillbaka på den jemna grusväg, hvarpå vagnar brukade köra upp till Ekbackens häckprydda gård. Han hade nyss suttit på en grönmålad soffa i trädgården med en öppen bok: i handen, i hvilken han läst litet, men rökat och grubblat så mycket mera. Han hade grubblat öfver orsaken till sin unga: hustrus ständigt rödsvullna ögonlock och-skygga väsemde under de sistförflutna dagarne, Skulle han tala med henne härom: eller skulle han låta henne sjelf söka: öfvervinna det lilla humör hon tycktes ha fattat? För resten, att bli så låvgvarigt ond öfver de få ord Fan fram kastat om John — huru mild och vek hade han inte trott Helene vara — men hvem kunde väl rätt bedöma en qvinna, hvars lynhen äro-lika mångsidiga som hennes nycker! Detta var en slutsats, till hvilken -han-kommit öfver hondrade. gånger denna qväll, och han vandrade med händerna på ryggen ner åt allen i akt och mening att gå öfver genvägen till Ekenäs, för att prata bort några tråkiga timmar med sin farbror. Ja, det kändes verkligen ensligt och otrefligt, att Helene höll sig så der envist undan för honom, han saknade hennes lätta steg, hennes lilla smekande hand. Hura hade han icke vant sig vid att låta sina ögon hvila på hennes ljusa, vänliga ansigte,. detta ansigte somdå nästan blef skönt, ja, han var :en slaft: under sina vanor, han märkte det riktigt nu, ty han vantrifdes och fann hemmet tomt och öfvergifvet. Snart hade han uppnått Ekedal, der han fann Cornelia Palm och fru Elders beredda att göra en promenad i parken; De upplyste att Agatha var inne hös sin man och Ret då töllo på attyläsa bref från Stockholra.