Aftonbladet – 23 juli 1870, sida 2

ryckliga ord, hvarmed han afslöt sitt tal, cke dölja den kongl. regeringens åsigt, att cke heller hon i de uppkomna omständigheerna och tvisterna finner någonting, som kulle kunna i verldens omdöme och medveande rättfärdiga den allmänna fredens bryande. (Bifall.) Hvad angår frågan om orsaken till det nuvarande hotande tillståndet, så torde det för det officiella ansvarets och våra representanters hos de utländska makternas skull vara bäst att icke inlåta sig på denna punkt. Den andra frågan lydde, om regeringen för de två stora makter, som nu stå i en ställning, hvilken är mycket nära öppna fiendtligheter, framställt Storbritanniens anspråk att bli åtspordt rörande deras tvister och af dem erhållit erkännande af hennes rättighet att erbjuda ett vänskapligt råd till vänskaplig lösning. Jag måste medgifva, att ingendera af de båda staterna visat ringaste otålighet vid Storbritanniens föreställningar eller ringaste obenägenhet mot utöfvandet af vår rätt till vänskaplig inblandning eller gjort det nödvändigt för oss att åberopa fordna fall för att styrka denna vår rätt. Men jag vågar påstå, att detta anspråk på vänskapliga tjenster af någon stat i den civiliserade verlen till en annan stat i sjelfva verket genom en stor europeisk akt på den senaste tiden blifvit ställd på en fölkrättslig grundval, som ej tillåter något tvifvel. Jag menar naturligtvis protokollet på konferensen i Paris år 1856, hvarigenom det på det högtidligaste sätt i en församling af representanter för alla europeiska stormakter blifvit erkändt såsom en pligt för hvar och en af dessa makter, åtminstone såsom en allmän regel, att vid en uppstående tvist med en granne framlägga ett vänskapligt förslag till förlikning, in nan tillgriper vapnens sista sorgliga och förskräckliga utväg. Hvad angår den nuvarande ställningen, så har jag ingenting bestämdt att meddela underhuset; men tyvärr bar gången af meddelandena och underhandlingarna mellan de båda stormakterna i det hela icke varit gynnsam. Den tidpunkt är dock mycket nära, då ställningen måste bestämmas antingen för krig eller fred. Vår verksamhet är nödvändigtvis begränsad, men jag hoppas, att då den tid kommer, och hon måste snart komma, då det, blir vår skyldighet att för er framlägga hvad vi nu måste förhemliga, skall underhuset vara af den åsigten, att den kungl. regeringen uppfyllt, och på samma gång ej öfverskridit den pligt, som åligger henne.