Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Jordskred i Norge. Från Opdal skrifver en korrespondent till Norsk Folkeblad följande: Efter en längre tids torka fingo vi den 26 Juni omsider strida regn, riktiga skyfall, och under ett sådant skyfall hände nämnda söndagsmorgon kl.6 att högt uppe i Vaarstigen en mycket tydlig jordmassa lossnade från fjellet och störtade i rasande fart utför, förande med sig en af Vaarstigseetrarne, hvarvid -egaren, gårdbrukaren Ingebrigt Sneve, omkom. Mannen låg i sin säng i bottenrummet i seterboden, medan seeterjenten, hans dotter, befann sig i fähuset för att mjölka. Just som hon satt och mjölkåde den nionde kon, hörde hon ett starkt dån och i ett nu splittrades fähuset af den nedstörtande jordmassan, hvarvid hon och kreaturen, 16 till antalet, åkte ett stycke utför backen. Då flickan kom till sans såg hon sig sittande i jord och grus upp till höfterna, och till hälften under den ko, hon nyss hållit på att mjölka, och i samma ögonblick ser och hör hon ett nytt skred komma störtande och sönderslå sseterboden, der bennes fader låg. Öfre delen af szeterboden, eller loftet, blef liggande qvar, skildt från underrummet, som med mannen i sin säng fördes utför. Genom tillskyndande folk från grann-stetern, der man bevitnat jordskredet, blef flickan förhjelpt ur sin ställning; bon hade märkvärdigt nog blott fått ett refben bräckt och några lättare kontusioner, fadren -deremot låg död isängen, förmodligen träffad i bakre af hufvudet delen af en sten. alft påklädd och genomvåt af regn och dyjord fördes flickan utför fjellet och folk skyndade till och hjelptes åt med uppgräfvandet af kreatur och husgeråd, ett både farligt och tungt arbete under det i strömmar fallande regnet. Af de 16 kreaturen blefvo 8 lefvande framdragna; 8 voro dödade eller så skadade att de genast måste aflifvas. Så stora massor af jord och sten vräkte ned till den nedanför fjellet löpande landsvägen, att denna ej på två dygn kunde trafikeras. — En likpredikan. I tidningen Dalpilen läses följande historia: Det var en gång i Skåne en prest, som kallådes Önnestadspresten och föröfrigt hette A. Gemzzeus och var kyrkoherde. Han skulle en gång hålla likpredikan öfver en trumpetare och ur denna predikan låna vi ett utdrag, som till följd af talarens egna och löjliga uttal torde hafva låtit på ungefär detta vis: Jak är anmotater af feterbörande att tala nåkra ord för eder, mine färte åhörare och Hönestads församlinks letamöter, om thenne får salike och nu hos Kud afsomnate Proter, manhaftige tumpetaren Håkan Tapp och har jak förortnat till liktext thessa ort: Pasunaröst skall icke mera hört farda i tik — — — Han gick här i verlden met en kamrmal plå rock och ett par tålika pruna pöxor men nu är han klätter i sita, fita kläter och har palmer i sina hänter. Ack fat ni skola kapa, när ni får så thenna får afsomnate tumpetare i en såtan herrlikhet. Tå skolen i fifa eter pak örat och säka: Vi vilje gerna höra tik plåsa tumpet, men han skall svara och säka: ingen pasunaröst skall hört varta. Tå skolen ni:kråta: och jemra eter att ni gick på kroken, när Proter Tapp plåste och icke ville höra, när han pasunade på sin tumpet. Nu är han tumpetare i himmelen och plåser altrik mer för Hönestads Pönter.