Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 2

TJUGUFJERDE KAPITLET, Det hade varit en mulen dag; men sole bröt fram på qvällen och just då den först glimten halkade öfver de ljusgröna trädtop parne och lyste upp den lugna elfven, trädd Helepe ur det hvitmålade bpniogshuset p Ekbacken. Hon vek om hörnet till venstel der stannade hon och såg upp mot en höj kulle. Sparrar och timmer lågo der kring spridda på gräset och från en byggning, de takresningen ännu felades, hördes jemna oc! dofva hammarslag. Helene lyssnade icke utar nöje på dem; ty för hvart slag kom man allt närmare den tiden, då den vackra schweizerhyddan skulle vara färdig. Edvard hade sjelf gjort upp ritningen till densamma och för hvartenda streck hade han frågat henne till råds och tänkt på hennes beqvämlighet Helene rodnade. Hon fortfor att vara en liten barnslig qvinna, som fäste sig vid hvartenda ord och lät styra sig af hvartenda vexlande arsigtsuttryck och var så obesintsam som en väderflöjel på en Marsdag, Kärleker till Edvard var den poli, omkring hvilken alla hennes tankar vänds sig och hans blick var en termometer, som jagade hennes känslor upp till en tropisk värmegrad eller lät dem sjunka under fryspunkten, — Att han icke ständigt kunde sitta hemma hos henne, hade hon funnit sig uti, men hon hade icke upphört att sakna honom dagen i ända. Hon hade sökt att fästa sig vid det barn, han ålagt henne att anse såsom sitt och hop hade bemödat sig om att finna ett nöje uti att sy zuavjackor och skotska benkläder åt detsamma samt sökt försätta sig i en mors oro för hvarje gång den -lilles kinder antagit ev starkare skiftning i gult, och hon hade öfvertalat sig att vara piröstlig en gäng, då ban låg för döden. Och hon skulla ha trott sig