Aftonbladet – 19 juli 1870, sida 2

lika outtröttliga som Agathas oskuldsfulla pratsamhet, medan hon följde sin gravitetiske man, som icke tycktes ha öron för annat än ljusrödt flor, spetsar och pariserjournaler och blott ögon för de mjuka, purprade läppar, som talade härom. Snart stod hon med en liten rädd min på den gungande bryggan och vinkade koketterande med parasollen ett farväl mot den rykande åpgbåten, der säkerligen af hvarenda manlig passagerare från och med hr Denkwart till polettförsäljaren ingen betviflade att den man vore afundsvärd, som egde denna skatt, medan skatten å sin sida måtte finna sig särdeles lycklig i sitt gyllene förvar. Så stod hon på en gång leende och förskräckt på bryggans yttersta rand, så länge båten var i sigte, då vände hon långsamt och tankspridd tillbaka och hennes blickar hvilade på marken, likasom betraktade hon sin lätta drägt, då den prasslande släpade öfver småstenarne eller slog mot gräskanten. Hon begaf sig direkte till boningshuset, der hennes svägerska fröken Bertha Denkwart ur ett öppet fönster svängde emot henne en stor virkad bordduk, som vore den en fana. Kors är den redan färdig! sade Agatha och stannade som förstenad af förvåning framför samma fönster, du måtte arbeta om nätterna också Åh, tycker du! Då ligger det trolleri härunder... trolleri af en oerhörd flit. Snälla du! Men mönstret var grufligt krångligt... håll tillgodo! Och hon lät duken falla framför Agatha. Ja, hvad skall jag säga, när det ena konstarbetet efter det andra dyker så här upp omkring mig?, sade Agatha och höll det hvita blomstertäcket beundrande framför sig. Jag kan bara bli afundsjuk, Bertha, och