Aftonbladet – 19 juli 1870, sida 2

Orsaken till den behöfver man inte söka så långt... det var en präktig sparris! Åh bevars, du kan väl aldrig tänka! Allt hvad jag tänker är att det är synd om Helene! För den Edvard! Det vore minsann slugt uttänkt... ja, ja, värre har man hört! Om Anton fick den minsta aning, skulle... ja, det skulle bara bli obehag... han har alltid behandlat Edvard som en son... jag vet ingenting ledsammare än ett spändt förhållande och ovänskap mellan slägtingar; derför vore du så snäll Agatha, om du ingenting sade till Anton. Men herre Gud, Bertha, hvad har jag då egentligen sagt? sade Agatha med ett litet oskyldigt skratt. Fröken Denkwart höll en sparrisi handen och stirrade på henne; slutligen stämde hon in i sin svägerskas glädtighet. Ja, du har verkligen rätt, Agatha! Nu ser man huru ett rykte kan uppstå! Den ene fäller ett tanklöst ord och den andre tolkar det efter sin egen misstänksamket. Men hvad i all verlden föll dig egentligen in, Bertha... hvad ansåg du Edvard ha förbrutit? Ingenting alls, min söta! Men då fröken Denkwart reste sig upp från bordet, tänkte hon: Jag skall hålla ögonen på honom, inte för att jag tror något ondt om honom, men det kan vara roligt nog. Hvart går du, Agatha? Skola vi dricka kaffe i en berså? frågade fröken Denkwart. Det gär ju an, svarade Agatha, som tog vägen mot parken, i det hon höll en öppen bok i handen. Vänta, jag följer dig med min virkning. Herre Gud, hvad sista regnet har gjort underverk, det är nu fall sommar! Nej, hör göken l (Forts.)