Aftonbladet – 18 juli 1870, sida 4

snillrika händer till att tebrickorna blefvo ordentligt rengjorda och icke skrapade, och att de fvita elfenbensskaften på knifvarne icke doppades i kokhett vatten. Det var på en sådan mottagningsdag Martina och herr Evald tagit plats på en kabinettssoffa. Det var ännu icke skymning och några rödaktiga solstrålar föllo in öfver den brokiga mattan. Herr Evalds namn låter som ett förnamn, sade hon. Det är så... mitt slägtnamn har jag en gäng för alla kastat-bort. — Han höll upp några ögonblick, drog ner:sin ena moustasch och bet på den. Och jag kan dokumentera mig som en förlorad son. Ni ser i mig en vagabond, som drifvit omkring på Guds försyn och tagit stunden som den kommit, utan något grubbel på morgondagen. En äfventyrare, som lefvat på sin nästas godtrogenhet, en dagdrifvare, som slösat bort ett tiotal år, utan att använda en enda timma på ett nyttigt vis. Ham talade bastigt. I det han höll hufvudet: vårdslöst Iutadt mot soffryggen, höll han upp ett ögonblick och återtog långsammare: Nå, gerningen blir slutligen värd sin lön! En vacker dag fann jag mig utan vänner och utan mynt — jag föresatte mig att försöka draga ännu en vexel på detta sysslolösa lif och tänkte: -min mor är möjligtvis i det predikament att hon kan underhålla mig ännvu några år, tills jag en vacker dag hamnar der man är tillräckligt skyldvoch der man hvarken behöfver mat eller dryck. Jag kom till;henne-i en stund; då min söndriga rock gjorde en obehaglig koalleffekt... min syster höll på att göra ett rikt parti och jag var just inte en presentabel svåger... man visade -mig helt enkelt. på dörren. Der stod jag på gatan. Plötsligen tänkte jag: du Har försökt allt, utom arbete