Martina betraktade honom för första gången med mera uppmärksamhet. Lampskenet föll öfver hans bleka ansigte och i de svarta ögonen, som mötte hennes blickar, låg ett spefullt uttryck, sHan känner henne, men om jag frågar honom skall han föröeka dety; tänkte Martiova. Det var en blixtsnabb tanke, osammolik, men som icke desto mindre trängde sig på henne, hon lutade sig framåt med sitt höjda glas i handen. Ack, sade hon, jag påminner mig nu mycket väl att jag för en fjorton dagar sedan såg er; Agatha gjorde mig just uppmärksam på er ...n Hon ... gjorde hon er uppmärksam ... Ligger det något så besynnerligt häri? Hon sade om jag rätt minns, den der bleka herrn ser rätt intelligent ut. Det var ett smickrande omdöme, svarade han skrattande, 1såvida... Såvida ? Såvida ni, som sagdt, verkligen minns rätt. Han tror mig inte, tänkte hon, och om han nu verkligen känner henne, hör han ej till dem, som låta öfverlista sig. För resten vore han säkerligen högst dåraktig... af hvad orsak skulle han väl vilja dölja en tillfällig bekantskap med en ung, vacker dam ? — Hunnen till denna slutsats, möttes ännu en gång deras ögon. Det var åter samma genomträngande och spefulla blick, hvarmed hans mötte hennes — kunde han läsa hennes tankar? Det var en obehaglig känsla — hon rodnade. Nå, detta var väl inte ett så stort beröm af Agatha, att herr Evald kan tvifla derpå; det är väl på sin plats att en ung författare ger intelligent ut, sade fra von Seboden under det flyktiga ögonkastet mellan hennes gäst och brorsdottern. Det borde åtminstone så vara,, svarade han.