Aftonbladet – 18 juli 1870, sida 4

höga, tråkiga huset vid den dammiga gatan och ett luftslott rest sig i dess ställe, der de långa vårdagarne ilade bort som minuter. Baron Raben fortfor att vara lika oppmärksam. Han hade icke dolt för Martina och hennes. närmaste, att han var fattig och hade -skulder, och fru von Seboden sade ofta att det var. hehne en gåta, hvarmed han egentligen bekostade den dyrbara Stockholmssejouren. : Det var min person, som förledde honom att komma hit, svarade Martina; men jag gör mig inga skrupler öfver hans depehser; nin förmögenhet räcker väl tillb Att han för resten var artig, utan att alltför mycket besvära henne med någon opåkallad enträgenbet, erkände hon flyktigt och vår honom tacksam derför. Jag tror att vi i framtiden ma att förstå hvarandra rätt brax, tillade on. Dennå framtid tänkte hon sig dock skälien långt borta — hon drömde icke om den. Jag är för realistisk härtill mina fantasier örsvinna lika hastigt som hägringar i en ;ken, sade hon öppet till sin fästman. Fru von Seboden tyckte emellanåt om sällkap och såg i sina trånga rum gerna föräggare och litteråtörer. Jag talar helst med nänner, sade hon, de förstå bäst att uppatta mig. Men måhända ser jag alltför nycket Eugene Evald här — jag är enka, ch man kunde lätt falla på den iden... tackars gosse, jag hoppas han inte tar sig lågra iobillningar! — Och fru von Seboden rdoade sin sorgdrägt omkring sig — hon är besluten ätt bära den till sin död, och tet skulle kunna rubba dennå föresats. Det dyrbara silfret och servisen framsattes, I och porter stodo i lugn bidan på skänken ch puusöhtillbringarne fyldes, och fru von s;eboden öfvervakade och hjelpte med egna