Aftonbladet – 18 juli 1870, sida 4

hvilka hon stundom tillade: och jag går til och med så långt, att jag för närvarande trifvesbra, att jag inte alls, önskar någon förändring i-mitt, unga lif. Det slappade intresse Hon kände för Agathas skuldregister; märkte: bon.och fälade skärtande med baron Raben öfver sin bristande ihärdighet. OT För några veckor sedan skulle jag velat gifva halfva mitt lif, tror jag, för en liten förteckning på Agathas snedsprång och nu skulle jag knappast vilja ge en vitten för den. Det. är väl att tiden förändrar — jag fruktar att jag varit på väg att bli en elak och förhärdad synderska! Hennes samtal med baron Räben blefvo efter detta småningom mindre invecklade och fick en viss matt färgton, den han sökte upplifva med ett och annat passioneradt utbrott af knäfall och kyssar. Det började alltmera utbreda sig en drömmande stillhet öfver Martina. Hvar har min glada flicka tagit vägen? frågade emellanåt fru von Seboden och Martina svarade ett gladt: 5Ja, hon känner kvappt igen sig sjelf; mer jag trifs ändå så bra, jag önskar det jag alltid måtte få vara hos faster! Jag erkänner att jag alltid bär väckt sympatier, somliga menniskor ba fätt detta på sin del, sade fru von Seboden i det bon strök Martinas kinder och de svarta armbanden gåfvo ifrån sig ett belåtet ackompagnement. j rpå kunde den värda damen fatta Pegasens tömmar, medan Martina kanske sympatetiskt också sjönk ner vid ett skrifbord, lör att besvara något bref till Helene. Och han frågade icke en enda gång efter Agatba; var det gamla intresset utplånadt, försvapnet, glömdt, hade en trollstaf rört vid det